Hon kallas Isa och är en över 14 år gammal lodjurshona. Det är en mycket hög ålder för ett vilt lodjur, men trots ett synhandikapp har hon både klarat sig själv och fött många ungar under dessa år. Nu riskerar hon, tillsammans med ytterligare tre lodjur i Östergötland, att dödas i licensjakten som börjar den 1 mars. För att följa förvaltningsmålen har Länsstyrelsen beslutat licensjakt på fyra lodjur, vilket är fyra för många sett ur Art och habitatdirektivets perspektiv eftersom licensjakten är till för att hålla nere populationen. Här är i alla fall lodjuret Isas historia, och vi hoppas att vi inte behöver skriva slutet i år.
Känner du igen rubriken så stämmer det. Den är stulen rakt av från boken ”Rovdjur”, skriven av Johan Lewenhaupt, Staffan Widstrand och Magnus Elander. Ordleken famnar min känsla för Isa. Motsatser som förkroppsligas i ett och samma väsen. Två i ett. Det som för mig är skönhet, är för andra ett köttätande (o)djur. Jag fastnar för skönheten i rovdjuret.
Efter en föreläsning om just lodjur med Rolf Nyström och Emil Viktor Nilsson från Svenska Rovdjursföreningen blev jag fast besluten att lära mig mer och kanske, kanske få se lo i verkligheten. ”Åk ner till Väsby Branter, där finns det alltid spår av lo vintertid,” berättade Björn Ljunggren, vid den tiden RA i Östergötland, numera föreningens nestor. Sagt och gjort. Spårstämplarna bredvid mina kängor gav omedelbar mersmak och ett litet lodjursprojekt kunde anas.
Svårt att komma nära
Att komma nära ett lodjur är inte lätt och kräver tid eller tur. Så sannolikheten måste ökas genom att läsa in fakta och parallellt samla information om lodjuren i området. Metoden blev spårning vintertid och ett antal (7) inventeringskameror året runt. Så ser metoden ut i dagsläget också.
För spårning krävs snö och där styr moder natur. För kameror däremot behövs markägarens, Kinda kommuns, tillstånd. Det blev en del samtal och omkopplingar innan jag fick kontakt med kommun- ekolog Anders Tingvall. Svaret från Anders var positivt och samarbetet kunde påbörjas. All data delas med kommunen som blir en del i underlaget för områdets skötsel. Nu var projektet mindre beroende av tur och Svenska Rovdjursföreningen driver projekt tillsammans med en kommun. Nu föddes lodjursprojektet i realiteten.
Fantastisk biologisk mångfald och minst tre lodjur
Kinda kommun äger inte bara naturreservatet Väsby Branter utan hela fastigheten Eneby Väsby på 650 ha kuperad skogsmark i den troligtvis minst exploaterade delen av Kinda. Området har en fantastisk biologisk mångfald och fler biotoper bereds för reservatsbildning. Det är en ren njutning att verka i.
Efter två år vet vi att minst tre lodjur har överlappande hemområden i Eneby Väsby. Två individer passerar återkommande kamerorna och identifieras på avvikande detaljer i fläckmönstren. En tredje har passerat en gång för att inte visa sig igen. Kamerornas placering prövas och flyttas efter resultat. De bästa lokalerna får permanenta kameror. Spårning i snö kompletterar kunskapen om lodjurens rörelser i terrängen och växlarna (djurens mest använda stigar, reds. anm.) dokumenteras på kartor för att skönja mönster.
Lodjur med skadat öga dyker upp
Ett av lodjuren som syntes på viltkameran pockade genast på uppmärksamhet. Filmer och foton visade ett skadat högeröga vilket oroade mig. Ingen reflektion syns från det speglande lagret bakom näthinnan. Det var en uppenbar skada, men av vilken grad? Är lon blind på ena ögat?
Tamkatter har ett synfält på 285 grader varav 130 grader är stereoskopiskt, alltså ger djupseende. Skillnaden kan inte vara särskilt stor för lodjur. Om lodjuret saknar syn på ena ögat är det ett stort handikapp eftersom synfältet begränsas och djupseendet försvinner.
Kan lodjur klara sig på ett öga? Kan de jaga? Utmärgling är en av de vanliga dödsorsakerna för lo. Frågorna tornade upp sig som mörka cumulonimbusmoln, men oavsett svaren så återkommer lodjuret med skadat öga på kamerorna om och om igen. Uppenbarligen klarar sig katten bra.
Kan det verkligen vara Isa, född 2009?
Från projektets början delades bilder, filmer och information på SRF Östergötlands Facebook-konto och det kom snart reaktioner från personer som tidigare arbetet i Östergötland med inventering och forskning på lodjur. ”Det där ser ju ut som Isa. Hon har ett skadat öga. Och området stämmer, men kan hon fortfarande leva? Hon är ju född 2009.”
Flera reaktioner från nu aktiva inventerare på länsstyrelsen, tidigare anställda dito, forskare samt föreningsmedlemmar kom in. Alla stöder tanken på att det faktiskt kan vara lodjurshonan Isa som ingick i ett forskningsprojekt inom NINA (nina.no) perioden 3/2 2011 till 31/5 2012. Hemområde, skadan och fotojämförelser talar för detta.
När Isa fick sändaren om halsen (2011-02-02) uppskattades hennes ålder till 1,5 år vilket som sagt ger födelseår 2009. Det betyder att hon i skrivande stund är 14,5 år gammal och på god väg mot 15. Det äldsta kända frilevande lodjuret i Sverige blev 17 år (källa WWF). Om Isa kan slå rekordet återstår att se men än så länge mår hon bra vilket vi strax återkommer till.
En försiktig överlevare
Uppenbarligen är skadan inte ödesdiger för Isa utan kanske till och med orsaken till den höga åldern. Viltförvaltare på Länsstyrelsen Östergötland har lagt fram tanken att skadan gjort Isa extra försiktig och vaksam. Så kan det vara. Hon har överlevt alla de vanliga dödsorsakerna för lodjur som licensjakt, skyddsjakt, olaglig jakt, trafik och utmärgling. Därtill förekommer regelbundet skabb hos lo (öron- och hudskabb). Hennes öga skadades troligtvis 2015 under tiden hon bar sändaren. På så vis kunde Isa fortsättningsvis identifieras även efter att sändaren fallit av. Isa är en onekligen en skön överlevare.
Väl dokumenterat hemområde i nya lodjursmarker
Positionsangivelser från Isas tid med sändare visar hemområdes utsträckning geografiskt (se bild nedan). Området är relativt litet för lo, men Kinda har gott om bytesdjur så varför gå längre sträckor än nödvändigt. Ur informationen går att utläsa många intressanta fakta beroende på hur sökparametrarna ställs; datum, positioner, avstånd, upprepade passager mm.
Utgår man från Viltskadecenters statistik och dokumentation för 2008-2009 förekom ingen föryngring fullt ut i Östergötland av lodjur. Länet delade däremot två föryngringar med Örebro län vilket geografiskt är så långt norrut i länet man kan komma, långt från Kinda och norr om slätten som utgör en barriär. Isa har alltså vandrat in till sitt hemområde och etablerat sig långt bort från kända föryngringar.
Södra Östergötland var vid tiden i princip tomt på lodjur förutom enstaka hannar. Hannar vandrar generellt längre bort från modern än honor. Av den anledningen var hannar de första att återkolonisera södra Sverige. Honor däremot väljer ofta hemområde nära modern. Isa har vandrat en bra bit. Hon var troligtvis den första honan i återetableringsfasen för lodjuren i södra Östergötland. En möjlighet är att Isa vandrat in från Småland där två föryngringar noterades 2008-2009.
Gammalt lodjur med rejäl överraskning
Den femte maj 2023 fångar en kamera Isa gående i Långendalen. Hon lunkar sävligt framåt i gruset med blicken rakt fram. Hon ser säckig ut. Ett gammalt lodjur tänkte jag i min okunskap även om jag hade rätt i sak. Vid den tidpunkten visste jag att det var Isa och att hon fyller 14 år när som helst. Andra såg något helt annat.
Mer kompetenta ögon anar vad jag inte förstår och bedömningen skiftar. ”Lodjuret ser dräktigt ut, rund om buken och vaggande gång”. Isa? 14,5 år gammal. Kan hon vara dräktig? Jag kontaktar fler sakkunninga och bedömningen är att lodjuret på filmen är dräktigt. Pulsen ökar.
Föryngring!
Vår och sommar 2023 töms minneskorten frekvent i hela området men bara det ensamma lodjuret, som vi valt att kalla Loke, visar sig sporadiskt. Ingen Isa. Ingen unge. Inget alls. Hela sommaren går och september rullar in. Sensommar med hösten i släptåg gör entré. Då, äntligen är ett lo med på en sekvens från minneskorten. Ett öga lyser, ett är slocknat, saken är klar, det är Isa. Men hon går ensam ut på spången över bäcken där två fasta kameror registrerar henne. Isa går lätt som Legolas över till andra sidan och uppslukas av mörkret bortom linsens räckvidd. Sekunderna går och jag hinner dra in luft för att sucka ut besvikelsen. Har Isa inte fått ungar? Eller ha de dött? Två, tre sekunder går, en nattfjäril flyger upp och så kommer en liten varelse vandrande in på scenen. Med försiktiga steg går en unge ut på spängerna och ser sig oroligt omkring, tittar efter mamma och fortsätter i Isas spår. En föryngring! Isa har fått en unge! Det är fortfarande ”go” i den gamla gumman!
Isa – en viktig pusselbit i lodjurens återetablering
Efter samtal med länsstyrelsens inventerare har jag fått veta att Isa regelbundet fött ungar i princip vartannat år under sin livstid. Någon gång tre år i rad! Det betyder att en stor del av lodjursstammen i södra Östergötland kan ha nära släktskap med henne. Om hon fött en unge vartannat år så är det sju ungar som sedan i sin tur haft möjligheten att föröka sig. Har hon fött två i snitt betyder det fjorton. Jag har sett en äldre film där hon haft tre ungar med sig. Det tråkiga är att flertalet av ungarna inte klarar efterföljande vintersäsong. Detta enligt historiska inventeringar och flertalet dödsfall har orsakats av trafik (tåg och bil).
Fött många kullar
Hur som helst har hon fått många kullar. Då är frågan om det är bra eller dåligt ur genetiskt perspektiv. Färsk forskning visar att den genetiska variationen på lodjuren i södra Sverige är god och jämförbar med populationen i mellersta delen av landet. Utbyte av individer har skett under återetableringsfasen vilket gör att lodjurens återkomst i söder kan ses som en stor framgång. Samtidigt är det känt att lodjuren i Sverige/Norge har lägre genetisk variation är den Finska stammen. Det betyder att faran inte är över för lodjurens långsiktiga överlevnad i Skandinavien. Enda sättet att säkerställa GYBS av en isolerad stam är att antingen skapa korridorer till Finland eller att öka antalet individer. Det första är svårare än det sista. Fler individer är första lösningen.
Finns plats för betydligt fler lodjur i Sverige
Det är fullt möjligt att höja förvaltningsnivåerna i landet med tanke på att lodjuren nu återfinns över en betydligt större geografisk yta än tidigare. Hela södra Sverige är numera tillgängligt för lodjur och bytestillgången är god. Bättre än i mellersta och norra Sverige. Om en art får etablerar sig i flera lämpliga habitat, vilket lodjuren gjort och gör, bör även antalet individer kunna öka utan att trycket lokalt blir negativt.
Att få se Isa är fortfarande en dröm – men kanske krossas den nu i mars
Isa följs nu med intresse inte bara i lodjursprojektet utan även av Länsstyrelsen. Personalen ser med viss beundran på henne och konstaterar att hon är en exceptionell överlevare. Enskilda uttrycker en önskan om att hon får fortsätta leva tills hon dör en naturlig död. Det sista är mina ord lagda i andras mun, men jag tycker mig kunna läsa detta mellan raderna. Att en sådan fantastisk överlevare, dessutom av en art som är både älskad av så många, ofarlig för människan, rödlistad och som ska vara skyddad enligt EUs art- och habitatdirektiv ska sluta sina dagar som en trofé på någons vägg känns oerhört sorgligt. Så förhoppningsvis kan vi återkomma till Isas fortsatta öden och äventyr.
Jag skulle i alla fall så väldigt gärna vilja få se henne. Än har jag aldrig fått se ett levande lodjur i det vilda över huvud taget, men det kommer allt närmare och intresset för lo ökar ju mer kunskap som ackumuleras. Skam den som ger sig och vem lockas inte av en skönhet?
Mer info om lodjursprojektet hittar du på Instagram: ostrogothia_lynx
Text Kjell Bäcklund, Foto och illustrationer Kjell Bäcklund, viltkamera, Nina.no
