Förvaltningsrätten har idag dömt av målen om licensjakt på varg, som rör 33 individer i sex olika revir. När det gäller reviret Prästskogen, som Länsstyrelsen i Gävleborgs län beslutat om, har domstolen glädjande nog upphävt beslutet om licensjakt. Förhoppningsvis har därför 6 vargar räddats till livet. Svenska Rovdjursföreningen avser att överklaga vidare till Kammarrätten i Sundsvall när det gäller de revir där licensjakten inte stoppades.
Det är första gången sedan Högsta förvaltningsdomstolen 2016 meddelade sitt vägledande avgörande om licensjakt på varg som ett beslut om licensjakt upphävts. Detta får alltså ses som en viss framgång! Förvaltningsrätten gör dessutom flera uttalanden som är värda att uppmärksammas.
Närmare om förvaltningsrättens bedömning
Förvaltningsrätten bedömer visserligen att angivna syften med licensjakten – att ”förebygga oönskade konflikter mellan människa och rovdjur och att bibehålla hög acceptans för vargen som art och förtroende för rovdjursförvaltningen” – är godtagbara och i tillräcklig grad kan förväntas nås genom licensjakt. Samtidigt uttalar förvaltningsrätten glädjande nog att älgförvaltningen inte ensamt ”kan grunda licensjakt”, även om den utgör ett sådant ekonomiskt och kulturellt behov och lokalt särdrag som får tas hänsyn till (artikel 2.3 art- och habitatdirektivet samt Tapiola-domen punkt 25 och 38).
En sak som Svenska Rovdjursföreningen drivit hårt är att Sverige vid bedömningen av frågan om gynnsam bevarandestatus (GYBS) inte ska få tillgodoräkna sig vargar i tredje land, bl.a. Norge. Detta kan nämligen utläsas av EU-domstolens dom i Tapiola-fallet. Här skriver förvaltningsrätten lite kryptiskt att man tolkar Tapiola-domen ”som att Sverige vid bedömning av om vargstammen uppfyller GYBS inte får tillgodoräkna sig bestånd i tredje land.” Det låter som om förvaltningsrätten håller med!
Men förvaltningsrätten anser sig inte kunna ”intolka att måttstocken på 300 individer i sig är felaktig.” Vid bedömningen av GYBS måste både kvantitativa och kvalitativa/genetiska aspekter beaktas. Att inaveln är ett stort problem för vargstammen ifrågasätter man inte, skriver förvaltningsrätten. Men referensvärdet om 300 vargar anses inte förlora sin legitimitet som kvantitativ måttstock bara för att det gått ett antal år sedan det senast invandrade en varg som därefter förökat sig i Sverige, anser förvaltningsrätten. Naturvårdsverkets miniminivåer ska därför tillämpas, både på riksnivå och på rovdjursförvaltningsområdesnivån. En sådan beräkning anses dock inte räcka för att slå fast att licensjakten inte utgör ett hot mot GYBS.
Förvaltningsrätten konstaterar att i numerära termer är GYBS uppfyllt på både riksnivå och för Mellersta rovdjursförvaltningsområdet utan att detta hotas av beslutad licensjakt. Hänsyn ska dock tas till fler aspekter än så. Utöver genetiken ska beaktas den svenska vargstammens geografiska utbredning. Bedömningen bör då göras avseende vart och ett av de aktuella reviren. Det är denna bedömning som gör att licensjakten i Prästskogen-reviret inte godtagits av domstolen.
Prästskogen-reviret är delat mellan Gävleborgs län och två län som saknar rätt att besluta om licensjakt, nämligen Västernorrlands län och Jämtlands län som ingår i Norra rovdjursförvaltningsområdet, vilket har låg förekomst av varg. Där finns enligt inventeringen endast 0,66 familjegrupper, vilket innefattar just Prästskogen där en tredjedel räknas till Mellersta rovdjursförvaltningsområdet och ett revirmarkerande par i reviret Rätansböle i Jämtlands län. Miniminivån för Norra rovdjursförvaltningsområdet har Naturvårdsverket satt till en (1) föryngring vilket, om Prästskogen skjuts bort, endast med tvekan kan uppfyllas. Det förutsätter att paret i Rätansböle får årsvalpar som gör dess revir till en föryngring, vilket inte skedde enligt inventeringen, noterar förvaltningsrätten.
Förvaltningsrätten finner det märkligt att Länsstyrelsen i Gävleborgs län, trots nationella målsättningar om ökad spridning norrut och minskad täthet av varg i Mellersta förvaltningsområdet, valt ut Prästskogen, länets enda revir som delas med Norra rovdjursförvaltningsområdet, för licensjakt. Beslutet avseende Prästskogen anses inte förenligt med hänsynen till lokalt bestånd och utbredningsområde som detta utvecklas i Tapiola. Det anses också som en tveksam tillämpning av 24 a § jaktförordningen att man ”bestämmer om licensjakt på gränsrevir på sätt som äventyrar ett annat rovdjursförvaltningsområdets möjlighet att uppnå ens den låga miniminivå som Naturvårdsverket tilldelat det sistnämnda.” Domstolen lyfter också fram vikten av att nästa från norr invandrade finsk-ryska varg finner en partner att föröka sig med.Även från det perspektivet framstår det som ”negativt för GYBS att skjuta bort Sveriges näst nordligaste vargrevir.” Beslutet om licensjakt på Prästskogen har alltså inte tagit tillräcklig hänsyn till påverkan på lokalt bestånd och GYBS. Därtill är det inte proportionerligt och inte tillräckligt försiktigt. Det upphävs därför.
