EU-kommissionens förslag i december om att sänka vargens skyddsstatus har väckt stor uppmärksamhet hos både allmänhet, biologer och naturorganisationer. Nu föreslår flera medlemsländer, däribland Sverige, att skyddsstatusen ska sänkas även för lodjur och björn. Uppdaterat 30/1: Nu har Miljöpartiet genom Rebecka Le Moine KU-anmält förslaget med hänvisning till att ståndpunkten inte har förankrats i Riksdagen.
EU-kommissionens förslag om att sänka vargens skyddsstatus är ett svar på Europaparlamentets betänkande från november 2022, där det hävdades att krafttag behövs för att hantera den växande vargpopulationen i Europa. Genom att sänka vargens skyddsstatus, hoppas EU-kommissionen att förvaltningen av populationen, dvs jakten, ska bli enklare och att medlemsstaterna i större utsträckning själva kan ta beslut om till exempel licensjakt.
I en skrivelse till EU-kommissionen ”Omprövning av bilagorna till habitatdirektivet gällande vissa populationer av stora rovdjur” daterad 17 januari 2024, skriver nu den finska delegationen, med stöd av bland andra Sverige, att den föreslagna nedgraderingen av skyddsstatusen på varg, även borde omfatta lodjur och brunbjörn i vissa områden.
Samförvaltning över nationsgränserna ingen bra idé
I skrivelsen, som främst egentligen kanske kan ses som ett led i en påverkanskampanj, uttrycks önskemål om att skyddsstatusen bör sänkas även för lodjur och björn eftersom populationerna ökat, samt att de stora rovdjuren bör samförvaltas över landsgränserna i vissa områden. Detta skulle exempelvis kunna omfatta den boreala biogeografiska regionen där Sverige, Norge, Finland och Ryssland ingår. Men med tanke på hur svårt det är för exempelvis en varg att ta sig levande från Ryssland/Finland till södra halvan av Sverige, skulle en sammanräkning av antalet vargar i hela detta område vara mycket missvisande för statusen för den faktiska vargpopulationen i Sverige. Den svenska vargstammen är dessutom extra sårbar just på grund av att den är så pass isolerad. Detta innebär att populationen bör vara större än i de områden där genetiskt utbyte regelbundet sker över landsgränserna för att säkra långsiktig överlevnad.
Förslaget måste godkännas i Bernkonventionen
När EUs miljöministrar sammanträder i jordbruks/fiskerådet nu den 23/1, där rovdjursfrågor över huvud taget inte står på agendan, kommer detta nya förslag om att även lodjur och brunbjörn bör få sänkt skyddsstatus, att tas upp som en punkt under ”Övrigt”. Denna anonyma rubricering kan vara skälet till att skrivelsen inte väckt mer uppmärksamhet i media.
-Det är mycket märkligt att Sveriges regering medverkar i denna påverkanskampanj, anser Rebecka Le Moine, riksdagsledamot (Mp) inom EU-nämnden och talesperson för biologisk mångfald och djurrätt.
–Detta förslag är inte förankrat hos allmänheten över huvud taget och jag betvivlar att det finns stöd för att ta bort skyddet för lodjur. Förslagen som förs fram skulle rasera skyddet för arterna samtidigt som det inte löser några problem kopplade till rovdjurskonflikter. Man undrar om regeringen vet vad de har skrivit under ens, det verkar inte så.
Rebecka Le Moine betonar att skrivelsen mest är ett försök att samla bundsförvanter i resten av EU-länderna för att driva rovdjurspolitiken i önskad riktning. Men om EUs miljöråd ställer sig bakom förslaget, kommer Bernkonventionens ansvariga kommitté att hantera frågan vid sitt ordinarie möte den 2–6 december 2024. Utan att genomföra förändringar i Bernkonventionen går det inte att ändra en arts skyddsstatus i Art- och habitatdirektivet.
De länder som undertecknat skrivelsen är Finland, Sverige, Österrike, Tjeckien, Grekland, Italien, Lettland, Rumänien och Slovakien.
Uppdaterat 30/1: Nu har Miljöpartiet genom Rebecka Le Moine KU-anmält förslaget med hänvisning till att ståndpunkten inte har förankrats i Riksdagen.
Susann Engqvist, Foto Roger Brendhagen, Peter W Eriksson.
Här kan du läsa hela skrivelsen, fritt översatt (länk till den engelska originaltexten ligger längst ned i artikeln):
Omprövning av bilagorna till habitatdirektivet när det gäller vissa populationer av stora rovdjur. Inlägg från den finska delegationen, med stöd av den österrikiska, tjeckiska, grekiska, italienska, lettiska, rumänska, slovakiska och svenska delegationen.
1. Vi erkänner den positiva utvecklingen för populationerna av stora rovdjur inom Europeiska unionen och förblir fast beslutna att vid behov skydda och förbättra arternas biologiska mångfald på både nationell nivå och EU-nivå.
2. Vi välkomnar varmt kommissionens förslag att ändra vargens internationella status från ”strängt skyddad” till ”skyddad” baserat på nya uppgifter om ökade populationer och effekter. Denna förändring bör också återspeglas i EU-lagstiftningen, och bilagorna till habitatdirektivet bör revideras i enlighet med detta. Med ett uppskattat antal på 20 300 individer i de 27 EU-medlemsstaterna år 2023 har vargpopulationen ökat betydligt sedan habitatdirektivet antogs 1992, och kräver inte längre strikta bevarandeåtgärder.
3. I vissa regioner kräver inte heller andra populationer av stora rovdjur, såsom brunbjörn och lodjur i den boreala biogeografiska regionen, längre några strikta skyddsåtgärder.
4. I sin resolution av den 24 november 2022 om skydd av boskapsuppfödning och stora rovdjur i Europa (2022/2952(RSP)) betonade Europaparlamentet vikten av att säkerställa en balanserad samexistens mellan människor, boskap och stora rovdjur, särskilt i landsbygdsområden. Parlamentet betonade behovet av att erkänna att förändringar i populationsnivåerna för vissa arter kan leda till olika miljömässiga, jordbruksmässiga och socioekonomiska utmaningar.
5. Dessa socioekonomiska utmaningar är uppenbara i flera medlemsstater, och vissa stora rovdjurs påverkan på landsbygdssamhällen och jordbruk har ökat varje år i takt med att specifika populationer av stora rovdjur har stärkts och expanderat. Dessa olika, och i många fall negativa, effekter har nämnts i tidigare dokument från jordbruksrådet (AOB). I synnerhet jordbrukare och landsbygdsregioner påverkas direkt och indirekt negativt. Detta sker till exempel genom att boskap tas av varg och genom direkta och indirekta ekonomiska skador. Dessa skador kan leda till att jordbrukare antingen helt överger jordbruket i vissa områden, inklusive men inte begränsat till bergsherdeområden, eller känner sig tvungna att avsevärt förkorta betesperioden.
6. Parlamentet erkände också att den flexibilitet som föreskrivs i artikel 2.3 i livsmiljödirektivet bör undersökas ytterligare.
7. I detta avseende uppmanar vi kommissionen att i enlighet med artikel 19 i habitatdirektivet genomföra regelbundna utvärderingar av vetenskapliga data. Detta kommer att göra det möjligt att anpassa skyddsstatusen för arter så snart den önskade bevarandestatusen har uppnåtts.
8. Det bör upprepas att artikel 19 i livsmiljödirektivet uttryckligen ger möjlighet att anpassa bilagorna till direktivet beroende på den tekniska och vetenskapliga utvecklingen. Lagstiftarnas avsikt har varit att underlätta dynamiska ändringar av bilagorna till livsmiljödirektivet när så är nödvändigt. Enligt artikel 191.3 i EUF-fördraget ska unionens miljöpolitik dessutom beakta vetenskaplig och teknisk information samt miljöförhållandena i olika regioner i unionen.
9. Skyldigheten enligt artikel 19 i habitatdirektivet är inte en ren formalitet, utan en bindande norm för kommissionen. Syftet med denna artikel är att säkerställa att bilagorna till direktivet motsvarar den faktiska situationen när det gäller bevarandebehoven för varje art eller specifik population av en art.
10. Det bör framhållas att det övergripande målet för habitatdirektivet, nämligen att uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus för arter, inte undergrävs om en arts population överförs från bilaga IV till bilaga V. I detta sammanhang är det viktigt att notera att artikel 14 ger medlemsstaterna större flexibilitet för att säkerställa att en gynnsam bevarandestatus bibehålls.
11. Med tanke på att många populationer av stora rovdjur sträcker sig över flera medlemsstater är ett effektivt gränsöverskridande samarbete avgörande. Detta har betonats av Large Carnivore Initiative of Europe (LCIE) i deras dokument med titeln ”Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores”. 12. Med tanke på att de nödvändiga ändringarna av bilagorna kan kräva tid bör flexibilitet i undantagen från strikt skydd säkerställas baserat på de aktuella omständigheterna.
Därför uppmanar vi kommissionen att – samarbeta med experter från LCIE och medlemsstaterna för att identifiera populationer av stora rovdjur som har en gynnsam bevarandestatus, vilket möjliggör en anpassad skyddsstatus i enlighet därmed, – vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder för att omedelbart överföra de identifierade populationerna från bilaga IV till bilaga V, och – uppdatera vägledningsdokumentet om strikt skydd för att öka flexibiliteten vid tolkningen av artikel 16. 14. Dessutom uppmanar vi alla medlemsstater som har gemensamma populationer av stora rovdjur att stärka det regionala samarbetet om förvaltning, övervakning och forskning. Detta samarbete syftar till att skapa en grund för gemensamma förvaltningsstrategier på populationsnivå och, i förekommande fall, gemensamma förvaltningsplaner.
Här kan du läsa skrivelsen i original:
