Björnjakten ökar närmast explosionsartat för varje år. I år gavs licenser på 622 egentligen fridlysta björnar i Sverige och ifjol på 501. Därutöver sköts det i år under skyddsjakt 104 björnar före licensjakten. För hundra år sedan – 1922 – sköts det nio björnar i Sverige. Hur är det möjligt? Vad har hänt och händer nu i Sverige?
1984 märktes den första björnen med radiosändare i Sverige i Sareks nationalpark, vilket sedermera ledde till att det Skandinaviska björnprojektet bildades. Björnar märktes främst i Norrbottens och Dalarnas län. Björnprojektet bidrog snart med värdefull kunskap om hur våra vilda björnar lever. Tidigare kunskap byggde främst på björnar i djurparker, skjutna björnar och så kallad traditionell kunskap från enstaka björnmöten. Uppgifter om hanars och honors hemområden blev uppenbara. Ålder vid könsmognad, kullstorlek, överlevnad och spridning likaså, samt tidpunkten för idevistelse och typ av iden. Spridningsdata visade också på tydliga matriarkat, där unga björnhonor ansluter till sina mödrars hemområden. Den nyvunna kunskapen kunde omedelbart omsättas i förvaltningsåtgärder, både för att skydda viktiga habitat och för jaktens utformning.
Inget formellt undantag för björnjakten från EU
1995 blev Sverige medlem i den Europeiska unionen och både regeringen och Jägareförbundet gav signaler till jägarkåren att medlemskapet bara marginellt skulle påverka jakten i landet. Svenska Jägareförbundet gav 1993 ut vitboken, Sverige Jakten och EG i en engelsk och en svensk upplaga. Boken spreds till politiker och tjänstemän i EU samt till politiker i riksdagen. I vitboken framhålls att Sverige bedriver jakt på ett föredömligt sätt och att övriga länder har mycket att lära av Sverige. Ett kapitel i boken handlar om björn och hur väl Sverige behandlar stammen, med hänvisning till såväl förvaltningsbeslut som det Skandinaviska björnprojektet. Sveriges regering begärde inför medlemskapet undantag i art- och habitatdirektivet för den licensjakt på björn som då bedrevs i landet. Licensjakten var i jämförelse med dagens siffror blygsam och omfattande åren före EU-inträdet 1990-1994 mellan 35-47 björnar. Sverige fick inget undantag för björnjakten, utan informellt och i förtroende sades att björnjakten kunde fortgå förutsatt att jakten fortsatt var begränsad och bedrevs under strikt kontrollerade former. Hur har det blivit så?
Omedelbart ändrades benämningen på den sedan 1981 införda licensjakten till skyddsjakt. Björnjakten anmäldes till EU-kommissionen redan 1997. Åren dessförinnan sköts som mest 48 björnar. Jakten var då begränsad och Sverige skärpte regelverket kring jakten, vilket resulterade i att anmälan lades ner. Intresset i Sverige för björnjakt ökade och behovet av enhetliga regler för jakten blev uppenbar. Gemensam jaktstart den 21 augusti infördes 2002. Nu efter 20 år har björnpremiären blivit ett stort event för många troféjägare också från fjärran länder.
Åteljakt och skarpa hundar som hetsar
Åtlar (utlagd mat, reds anm) som tidigare använts av naturfotografer kunde nu användas även av jägare. Många jägare menade då att åteljakt inte var ”riktig” jakt, björnjakt skulle ske med ”ställande” björnhundar. Många framhöll även att åtlar kunde bidra till att konflikten mellan människor och björnar skulle öka.
Åteljakt förbjöds 2001, efter förslag från länsstyrelserna i Jämtland och Dalarna, men tilläts igen efter 10 år. Händelser där jägare och jakthundar skadats i samband med björnjakt anfördes, och som skäl framhölls också att sådan jakt kunde ske säkrare från jakttorn invid åtel. Jakt vid åtel betraktas numera som självklart. Detta till trots anges i den senaste utvärderingen av åteljakt som gjordes 2019 att endast 0,6 procent av björnarna skjuts vid åtel. Vad som hänt är att jakten med hund ändrats. Tidigare användes främst spetshundar som ställde björnarna. Nu alltmer snabba och skarpa hundar som förföljer björnarna. Vid åtlarna görs snabba upptag. I jaktbesluten anges att högst två hundar samtidigt får släppas på samma björn. Levande björnar, som ständigt är påpälsade riskerar överhettning vid hetsjakt, vilket rimmar illa med jaktlagens formulering att viltet inte får utsätts för onödigt lidande.
Jaktbeslut decentraliserat till länsstyrelserna
Rovdjuren och rovdjursförvaltningen blev ett eget politikområde i Sverige 2001, då den första rovdjurspropositionen antogs av riksdagen. Den följdes av en andra proposition 2010 där Sverige öppet obstruerar mot art- och habitatdirektivet och benämningen licensjakt införs i jaktförordningen. Jaktbesluten decentraliseras också från Naturvårdsverket till länsstyrelserna. I direktivet är björnen en strikt skyddad art och jakt får bara tillåtas på ett mindre antal med stöd av direktivets undantagsbestämmelser. Art- och habitatdirektivet och fågeldirektivets syften är att skydda strikt skyddade arter och deras livsmiljöer. Det innebär att särskild hänsyn måste tas för att skydda dessa arter i brukandet av våra skogar, odlings- och betesmarker med mera. Under senaste tid har det, efter domar i EU-domstolen, kommit propåer att Sverige måste skärpa tillämpningen av direktiven. Detta har väckt stora protester hos skogsägare, men även bland Ölands bönder, som högljutt protesterat mot förslag att nya kustnära betesmarker ska ingå i utökade Natura 2000-områden.
Utrymmet för jakt sattes på 1990-talet till fem procent och björnstammen tilläts öka och sprida sig till områden där den tidigare varit bortskjuten. Avskjutningsstatistiken visar att före 1990 sköts i Gävleborgs och Västernorrlands län inga björnar. I år har Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillåtit en jaktkvot på 120 björnar, varav 103 rapporterades skjutna under den första jaktveckan. För att hitta en total avskjutningssiffra i Sverige på över 100 björnar får man gå tillbaka till 2004. Därefter ökade jaktkvoterna årligen fram till 2010 då det sköts 293 björnar under licensjakten och ytterligare 25 björnar vid skyddsjakter. Under 2010-talet pendlade antalet licensjagade björnar mellan 218 och 305 och samtidigt ökade antalet skyddsjagade björnar. Skyddsjakten bedrivs nästan uteslutande i renskötselområdet, där björnarna normalt skjuts från helikopter i kalvningsområden under senvåren. I den jakten skjuts även hela familjegrupper, dvs björnhonor med ungar. Samebyarna som numera själva utför jakten får även statliga bidrag för kostnaden för jakten. Skyddsjakten ökade till som högst 144 björnar 2020.
Risk för 25 procentig minskning av stammen
Kan denna kraftigt ökande björnjakt fortgå utan att den ansvariga myndigheten Naturvårdsverket agerar? Den senaste beräkningen av björnstammen gjordes 2017 och då bedömdes att det fanns 2 900 björnar i Sverige. Det året låg den totala björnjakten på 288 björnar, dvs ca 10 procent. Naturvårdsverket uppger på hemsidan att björnstammen även idag är stabil.
Rimligen kan björnstammen inte förbli stabil, som verket hävdar, om den med de kraftigt ökade avskjutningarna ska minska. Då är det rimligen fel någonstans. År 2020 sköts det lagligt i Sverige 437 björnar, vilket utgör 15 procent på en population på 2 900 björnar. 2021 sköts det 580 björnar (20 procent) och 2022 kan siffran bli så stor som 725 björnar (25 procent) om tilldelningarna skjuts.
I årets björnjaktsbeslut hänvisar några län till den beskattningsmodell som Norsk institutt for naturforskning (NINA) tagit fram på uppdrag av Naturvårdsverket. Modellen redovisas inte, varför den inte kan granskas. Både Naturvårdsverket och länsstyrelserna betonar dock i olika sammanhang att viltförvaltningen i Sverige är adaptiv och att besluten ska vara transparenta. Ingetdera verkar dock gälla då det gäller jaktbeslut på björn, som i grunden är en fredad art.
Hälften av björnarna skjutna redan första veckan
Det är uppenbart att den omfattande skyddsjakt som genomförts i renskötselområdet reducerat björnstammen kraftigt i främst i fjällområdet. I Norr- och Västerbottens fjällområden har björnstammen redan kraftigt reducerats, vilket även gäller stora delar av Jämtland och Härjedalen. Enskilda samebyar arbetar aktivt för färre rovdjur och exempelvis Gällivare skogssameby har i tidningen Jaktjournalen deklarerat att samebyn betalar 10 000 kr till den jägare som tipsar om en björn som senare skjuts.
Det är idag ingen hemlighet att vid björnjaktstarten skjuts de flesta björnarna i den södra delen av björnjaktområdet. Under den första jaktveckan i år sköts mer än häften av tilldelningen (322 av 622 björnar). Hur är det möjligt? Användningen av åtlar och viltkameror, som skickar bilder på vilka djur som besöker åteln momentant används. Vid åtlarna görs upptag med särskilt skarpa hundar försedda med GPS och ibland även med actionkameror. Hundarnas ”arbete” kan sedan följas i jägarens mobiltelefon fram till arkebuseringen. Björnjakten i Sverige lockar även många utländska troféjägare, där användningen av åtlar och teknisk utrustning innebär att lyckat jaktresultat kan garanters av jaktarrangörerna för dryga pengar. Det finns även inom Sverige ett ökande antal jägare som till stor del lever på rovdjursjakt med tillhörande jaktevent. På Youtube läggs filmer och bilder ut som i detalj visar troféjakterna.
Svårreparerade konsekvenser för björnstammen
Med kännedom om vad som tidigare hänt med andra rovdjur är det år 2022 beklämmande att behöva påminna om att det går fort att skjuta ner en björnstam, men det tar lång tid att bygga upp en ny. I Sarek tog det 24 år att med den första radiomärkta björnen, kallad Rapa, som anmoder återuppbygga en björnstam, som av allt att döma nu är utraderad. Vad som hände björnhonan Rapa och hennes ungar redovisas i ett kommande nummer av Våra Rovdjur.
Begreppsförvirring i förvaltningsmålen
Björnstammen har enligt Naturvårdsverket varit stabil sedan 2017. Samtidigt har länsstyrelserna unisont angett att björnstammen ska sänkas till länens förvaltningsmål. Naturvårdsverket beslutade 2020-04-09 (Ärendenr NV-01525-18) om gällande miniminivåer i landet. Där är miniminivån satt till 140 föryngringar, motsvarande 1 400 individer, vilka är fördelade på tre rovdjursförvaltningsområden och sju län. I beslutet anför verket: ”Björnen förekommer allmänt i Sverige från nordligaste Värmlands, Dalarnas och Gävleborgs län och norrut.” Verket hänvisar också till den regelbundna redovisning som sker till EU-kommissionen. Där sägs: ”Den 29 april 2019 rapporterade Naturvårdsverket nya referensvärden till EU enligt artikel 17 i art- och habitatdirektivet. Det nya referensvärdet för minsta populationsstorlek för gynnsam bevarandestatus för björn i Sverige rapporterades till 1 400 individer utifrån bästa tillgängliga vetenskapliga underlag (NV-02653-18, NV-03088-19).” Det är svårt att hänga med i begreppsförvirringen för förvaltningsmål, miniminivåer och referensvärden. Kontentan är dock att länsstyrelserna anser att björnstammen ska sänkas till länens förvaltningsmål.
Text Robert Franzén, Foto Günter Lenhardt
Tidigare publicerad i Våra Rovdjur 3/22
Källor: Zedrosser, A et. al. 2020. Utvärdering av åteljakt efter björn i Sverige perioden 2014-2019. Rapport nr 2020:1 från Skandinaviska Björnprojektet. (sid. 16 )Länsstyrelsen, Naturvårdsverket.
