Med ett bestämt järngrepp håller vintern sin hand över det frusna skogslandskapet. Det är bitande kallt, men på en liten sten sitter jag i den kylslagna vinden och väntar med min kamera. Nyligen har det i trakten nämligen berättats om att en lappuggla, även kallad ”Den stora grå” har slagit sig ned på just på det här fältet. Givetvis är jag tvungen att se om detta är sant.
Systematiskt, sveper min blick över skogsbrynet på andra sidan fältet. Allt är stilla och öde, mitt enda sällskap förutom den kalla vinden är ett litet trotsigt porlande dike bredvid mig. Plötsligt hör jag något rassla till och i samma stund som jag tittar ned på marken och snön ser jag en liten mus springa fram mot mig i full fart. Vid mina stelfrusna fötter stannar den och tittar upp på mig. I samma ögonblick som den förstår att jag är en stor människa och inte en del av stenen, vänder den blixtsnabbt ned i en av alla de små hålor som finns i det vita snötäcket. Precis lika snabbt som den lilla musen dök upp är den nu borta. Ensamheten här på stenen är återigen ett faktum. Ingen lappuggla i sikte så långt ögat når…
Längre bort på det stora fältet ser jag att en råbock vågat sig ut ur den mörka skogen för att beta. Jag riktar kameran mot den och funderar på hur jag ska komponera bilden – och det är nu som det händer! Plötsligt rör sig något i skogsbrynet, precis bakom råbocken. Försiktigt riktar jag kameran och där, precis bakom råbocken, i en gammal björk sitter hon – Den stora grå – och spanar med sina stora, gula ögon! En vindby blåser in över fältet och när den når trädet med lappugglan kisar hon. De intensiva gula ögonen går bara att skymta om man verkligen vet att de finns där. Tillsammans spanar vi, jag på henne, hon på fältet. Det är omöjligt att att inte fascineras av hennes koncentrerade fokus.
Eftermiddag börjar bli till skymning. Mörkret gör att jag blir tvungen att justera lite inställningar på min kamera, för att vara beredd. Det är när jag sitter och pillar med dessa inställningar som jag ser att ugglan rör lite på sig. Jag lägger fullt fokus på lappugglan igen. Plötsligt ser jag att hon spärrar upp ögonen lite extra, viker ut sina stora, vida vingar och kastar sig ut över fältet. Nu rasslar det i min kamera, jag fotar bild efter bild på den flygande lappugglan. Hon fäller ned sina klor och dyker nästan rakt ned på marken. Någon sekund senare tittar ett lite förvånat lappugglehuvud upp över snötäcket där hon landat. Ingen träff. Hon viker ut vingarna och kastar sig iväg ut över fältet igen, denna gången med riktning mot platsen där jag sitter. Oj, nu gäller det att vara med hinner jag tänka, innan hon cirka tio meter från där jag sitter landar på en gammal staketstolpe.
Gissningsvis är mina ögon nu lika stora som lappugglans. Försiktigt vrider hon på huvudet och ser mig djupt i ögonen. Jag blir som paralyserad av den djupa blicken. Även om fågelböckerna säger att ugglor inte är särskilt smarta, förstår jag att det utan tvekan finns intelligens och personlighet i den här lappugglans huvud i alla fall. På något mystiskt sätt känns det på precis samma sätt att stirra en lappuggla in i ögonen, som att stirra en annan människa rakt in i ögonen.
Min närvaro verkar inte alls störa Den stora grå, så länge jag är tyst och inte rör mig för mycket. Hon är helt fokuserad och spanar ned på marken. Så rör sig något nedanför staketstolpen. Försiktigt vecklas vingarna ut och nu går det mycket bättre än förra gången. Med en stor sork i klorna flyger hon upp i en gammal knotig björk en bit bort och sätter sig helt ostört och börjar kalasa på sitt byte.
Äntligen har jag fått uppleva en livs levande lappuggla här i min hemmaskog! För mig har detta varit en dröm sedan jag började med min naturfotografering på allvar för snart femton år sedan. Det var stort, mycket stort, ett privilegium. Utan tvekan kom jag nära naturen på ett väldigt fint och lite sällsamt sätt.
Numera när jag ska bege mig ut för att göra nya bilder, både tidiga morgnar och sena kvällar har jag inga som helst problem att finna energi för detta. Jag sluter bara mina ögon och tänker tillbaka på mitt möte i hemmaskogen med ”Den stora grå”…
Visste du detta om lappugglan?
- Att den ibland kallas ”Den stora grå” för att den på engelska heter ”Great grey owl”.
- Att den är en av världens allra största ugglor.
I Sverige är den vår näst största uggla, efter berguven med en längd som varierar mellan 59-68 cm och vingspann mellan 128-148 cm. - Att den äter främst smågnagare. 9 av 10 byten är sork.
- Att den i Sverige är så pass fåtalig att den klassas som sårbar (VU) i rödlistan 2020.
- Att den mestadels är aktiv i skymningen (inklusive ljusa sommarnätter).
- Att den består inte så mycket av muskler, utan väger endast mellan 1 kg (hane) och 1,5 kg (hona). Den fluffiga fjäderdräkten gör att den upplevs mycket större .
Text och foto Mårten Lundgren
Artikeln är tidigare publicerad i Våra Rovdjur 4/23
