Svenska Rovdjursföreningen överklagade sju länsstyrelsers beslut om licensjakt på sammanlagt 501 björnar i år. Denna jakt strider enligt föreningen mot EU:s artskyddsbestämmelser, art- och habitatdirektivet, som det svenska regelverket bygger på. Marie Stegard Lind i föreningens styrelse beskriver här varför myndigheternas skäl för jakten inte håller, vare sig juridiskt eller i sak. Att jaga en fredad art enbart för att reducera populationen är inte tillåtet, 501 björnar är inte någon begränsad mängd, björnen har redan hög acceptans och ger sällan upphov till skador och omfattande skyddsjakt bedrivs redan där skador förekommer.
I år slogs ett dystert rekord: Länsstyrelserna i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland, Dalarna, Gävleborg och Värmland beslutade i somras att sammanlagt 501 björnar får dödas genom licensjakt från den 21 augusti till den 15 oktober. Den länsvisa fördelningen framgår av tabellen nedan. Som en jämförelse kan sägas att förra året beslutade man att 291 björnar fick skjutas i licensjakt. Till detta kommer att hundratals björnar dödas i skyddsjakt, särskilt i norr under renkalvningsperioden.
Politiskt mål: Skjuta ner björnstammen till gränsen för artens överlevnad
Den senaste populationsuppskattningen gjordes 2017 då man beräknade att det fanns runt 2 900 björnar i Sverige. Ingen vet säkert hur många björnar som det finns nu, men det finns fler än 1 400 björnar, som är den miniminivå som Naturvårdsverket beslutat.
Naturvårdsverket bedömer att det ”bäst tillgodoser de politiska målen för rovdjursförvaltningen att besluta om miniminivåer som är så låga som möjligt utan att det riskerar att äventyra att en gynnsam bevarandestatus för arten kan uppnås och bibehållas”. Naturvårdsverket har därför efter samråd med landets länsstyrelser beslutat att det ska finnas minst 1 400 björnar i landet, enligt följande fördelning:
Länens viltförvaltningsdelegationer (se faktaruta sidan 14) beslutar sedan om egna förvaltningsmål, som i hög grad blir styrande för länsstyrelsens beslut om hur många björnar som ska få dödas. Björnstammen ska ”förvaltas” så att förvaltningsmålet nås, vilket innebär att det kan bli aktuellt att skjuta ned stammen om antalet i länet överstiger förvaltningsmålet. Det här synsättet att individer av en strikt skyddad art ändå ska få dödas för att nå lokalt uppsatta mål för stammens storlek saknar helt stöd i art- och habitatdirektivet.
200 björnar skjuts i Jämtland
Jämtlands län sticker ut med ett ”uttag” om hela 200 björnar, motsvarande 22 procent av länets björnstam, vilket bedömdes ”nödvändigt för att vända björnpopulationens utveckling och få populationen att börja minska.” Målet är, enligt länsstyrelsens beslut, att hålla björnpopulationen på en nivå så nära förvaltningsmålet som möjligt, även om populationen kan tillåtas fluktuera inom förvaltningsintervallet (50-80 föryngringar). En spillningsinventering i Jämtlands län hösten 2020 visade att länets population omfattar 1044 individer, dvs. väl över förvaltningsmålet.
Länsstyrelsen bedömde att jakten kommer ”bidra till att minska björnarnas negativa effekter på rennäringen samt andra delar av samhället som påverkas av en stor björnstam”.
Även omfattande skyddsjakt
Viltförvaltningsdelegationen i Jämtlands län hade i sitt beslut i juni 2021 uttryckt att licensjakten efter björn ska ske med huvudsyfte att minska rennäringens skadenivåer men också ta hänsyn till fäbodbrukets skadebild samt bidra till ”gynnsamma psykosociala förutsättningar för befolkningen” i Jämtland.
Här ska då framhållas att skyddsjakten på björn är omfattande i länet. Under våren 2021 ska länets samebyar ha gjort 27 ansökningar om skyddsjakt på björn, varav 26 blivit beviljade. Under samma tid som 28 björnar dödades i skyddsjakt 2021 registrerades endast två (2) döda renar (enligt senare uppgifter). Några höga skadenivåer verkar det inte handla om – det framgår inte heller av länsstyrelsens beslut. Däremot kan förstås rovdjursförekomst medföra merarbete och merkostnader för samebyarna.
Vårt överklagande: Jakten strider mot EU-direktivet
I juli överklagade Svenska Rovdjursföreningen licensjaktsbesluten för fem av länen och yrkade att besluten skulle upphävas eller i vart fall att ett lägre antal skulle få dödas.
Eftersom beslutens innehåll skilde sig åt hade våra överklaganden lite olika inriktning. En huvudinvändning som fördes fram var dock att artikel 16.1.e i art- och habitatdirektivet, som i Sverige anses kunna åberopas som stöd för att licensjakt skulle vara tillåtet – trots förbudet mot avsiktligt dödande i artikel 12 – inte alls utgör något stöd för förvaltande jakt. Beståndsreglerande jakt på strikt skyddade arter (de som finns angivna i direktivets bilaga 4) är inte tillåten eftersom det inte finns något tillämpligt undantag. Den svenska regleringen strider egentligen mot själva andan i direktivet.
I artikel 16.1.e framgår att undantaget från total fredning handlar om att tillåta ”insamling och förvaring av vissa exemplar… i en begränsad mängd” som ska fastställas av myndigheterna. Det är egentligen häpnadsväckande att den bestämmelsen ansetts kunna ligga till grund för nöjesjakt på hundratals fridlysta djur varje år. Att det alls är möjligt beror väl på att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) ansett att den bestämmelsen faktiskt kan användas som stöd för licensjakt, i sitt vägledande avgörande om licensjakt på varg från 2016.
Svenska Rovdjursföreningen tryckte särskilt på att det stora antal björnar som ska få skjutas i år inte kan anses vara en begränsad mängd i direktivets mening. Det är intressant att notera att Sverige ”missat” att skriva in den begränsningen när man införlivade art- och habitatdirektivet i svensk rätt. Det är svårt att hävda att 501 björnar är en begränsad mängd i direktivets mening. Även om man ser det på länsnivå, kan konstateras att exempelvis 200 björnar (Jämtland) är ett mycket stort antal.
Svenska Rovdjursföreningen lyfte också fram att den avgörande vikt som man i Sverige tillmäter regionala förvaltningsmål helt saknar stöd i art- och habitatdirektivet, liksom att majoriteten av befolkningen i de aktuella länen inte motsätter sig björn där de bor. Vi påtalade också att björn sällan ger upphov till några skador utom möjligen för rennäringen och att skyddsjakt alltid beviljas – t.o.m. i förväg – på björnar som råkar befinna sig i närheten av ett kalvningsområde. Befarade skador för rennäringen framstår inte sällan som ett svepskäl när länsstyrelserna beslutar om licensjakt. Som Svenska Rovdjursföreningen också lyfte fram finns det en efterfrågan på att jaga björn.
Acceptansen för björnen stor
Att befolkningen i stort är positiv till björn framgår av den attitydundersökning som nyligen gjorts av SLU och Umeå universitet. (Läs om den på sidan 8 i denna tidning.) Jämtland var det län som hade högst svarsfrekvens. Det är spännande att acceptansen för björn i närheten där man bor är signifikant högre i ”björnlänen” Jämtland (65 procent), Dalarna (64 procent) och Gävleborg (62 procent) jämfört med i det nationella urvalet. Bara fem procent i Jämtland ogillade björn och det var bara 9 procent av de svarande i Jämtland som inte ville ha björn just där de bor. Det var alltså en stark majoritet som vill ha björn i Jämtland.
Avslag av förvaltningsrätten
Förvaltningsrätten avslog tyvärr alla överklaganden, inte helt oväntat i ljuset av praxis. Inga av de juridiska argument som Svenska Rovdjursföreningen hade fört fram bemöttes specifikt. Domskälen var i stort sett likalydande i alla domar. Domstolen lyfte fram bl.a. att ”en fritt växande björnstam kan förväntas medföra ökade skaderisker”.
Förvaltningsrätten godtog till och med licensjakten på tre björnar i Värmlands län, där Svenska Rovdjursföreningen särskilt fört fram att där inte verkar finnas några björnar, än mindre överstiger antalet björnar länets miniminivå (1 föryngring, dvs. tio björnar). Syftet med licensjakten är att ”bidra till en bättre samexistens mellan människa och björn i Värmland”, vilket låter märkligt om där inte finns några björnar att samexistera med. Länsstyrelsen hade i sitt beslut även lyft fram ”den totala rovdjurspredationen på klövvilt i länet”, som ansågs ”påverka och komplicera älgförvaltningen och även minska utrymmet för älgjakt”. Det är ett svagt argument för att jaga björn.
Svenska Rovdjursföreningen hade på goda grunder fört fram att det egentliga syftet med licensjakten var att tillmötesgå önskemål från jägarhåll. Förvaltningsrätten ansåg dock att syftet som länsstyrelsen angivit var acceptabelt i sig och fann inte skäl att ifrågasätta detta, även med beaktande av att björn inte orsakade några skador i Värmland. Förvaltningsrätten nämnde bl.a. hänsyn till ”bevarandet av sätrar som kulturarv, biodlingar och älgjakt”. Att miniminivån underskrids berörde rätten inte med ett ord.
Risk för nekad prövning i sak när björnarna redan är döda
Förvaltningsrätten dömde först torsdagen den 19 augusti 2021, knappt två dagar innan jakten skulle starta. Svenska Rovdjursföreningen överklagade dagen därpå till Kammarrätten i Sundsvall och yrkade att jakten inte skulle få starta (inhibition). Tyvärr beslutades inte inhibition. Därför kunde jakten starta lördagen den 21 augusti. I nuläget vet vi inte om kammarrätten meddelar prövningstillstånd. Risken är dessvärre hög att kammarrätten skriver av målen när alla björnarna dödats. Saken anses då överspelad.
För att ändå ge lite hopp, ska nämnas att Svenska Rovdjursföreningen under våren 2021 har fört fram flera mål till HFD som rör licensjakt på varg och lodjur. Målen är fortfarande pågående. Därför finns ännu visst hopp om att HFD ska ta upp ett mål om licensjakt och ändra på sin praxis som helt underminerat artskyddet till förmån för jaktintressen. Det skulle göra stor skillnad eftersom länsstyrelser och domstolar följer efter. Om möjlighet ges kommer vi naturligtvis att föra upp mål som rör björn också.
MARIE STEGARD LIND
Läs mer: Det historiska förloppet för den svenska björnstammen under 1900-talet från fridlyst till fredlös, beskrivs av Robert Franzén i Våra Rovdjur nr 3/2020. Artikeln finns på www.rovdjur.se
Fakta/Viltförvaltningsdelegationer
En viltförvaltningsdelegation är ett organ inom länsstyrelsen för samverkan i frågor som rör viltförvaltning. Den beslutar bl.a. om länsvisa riktlinjer för licensjakt och skyddsjakt. Den prövar också frågor om godkännande av förslag till miniminivåer för björn, lo, varg och järv samt den rovdjursförvaltningsplan som ska upprättas enligt förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn.
Ledamöterna, som utses av länsstyrelsen, representerar ett antal utpekade intressen som jakt- och viltvård, friluftsliv, naturvård, jord- och skogsnäringen, yrkesfiskare, rennäring och näringsliv. Dessutom ingår fem politiker. Landshövdingen är ordförande.
Delegationernas utformning och funktion beskrivs i SFS: Förordning (2009:1474) om viltförvaltningsdelegationer.
