En ensam varg har inte mycket att komma med när det gäller att lägga ner ett större byte. En flock som samarbetar på ett avancerat strategiskt sätt är något helt annat. Amerikansk forskning visar dessutom på vikten av äldre, erfarna vargar.
Forskare som följt vargflockar i Nordamerika under många år, vittnar om deras rika känsloliv. Vargar är nyfikna, lekfulla, omtänksamma och har egna personligheter, precis som människor. En varghane som av någon anledning slår sig ihop med en hona som blivit ensam med sina valpar, accepterar till exempel valparna som sina egna och hjälper till att föda upp dem. Detta till skillnad från andra arter som björnar eller lejon, där hanar oftast dödar en honas avkomma om hon fått den med en annan hane (sk infanticid).
En vargflock är i grunden en vargfamilj
Det börjar med att en hona och en hane möts och tillsammans revirmarkerar de det område de ämnar kalla för sitt. De får valpar och så småningom fler valpar, en kull om året. Vargvalparna kan stanna hos sin flock flera år, eller välja att vandra iväg och söka sig en egen partner att bilda revir med. De valpar som väljer att stanna kvar får ofta passa sina småsyskon och förstås vara med på jakt efter föda. Hur stor en vargflock blir beror på tillgången på bytesdjur inom reviret, men består i Sverige ofta av cirka tio djur, föräldrar och deras valpar. I Nordamerika kan de vara betydligt fler. Där kan även främmande vargar tas upp som flockmedlemmar.
Ledartiken extra viktig för framgång
Att bygga upp kunskap och erfarenhet av jakt, är en förutsättning för en framgångsrik vargfamilj. Förlust av en av de äldre, erfarna vargarna blir kännbar. Förlusten av båda föräldrarna kan lämna de unga vargarna i en svår situation, där chansen till överlevnad minskar. Man har länge vetat att just förlusten av föräldrarna orsakar störningar inom flocken, och att särskilt förlusten av ledartiken är särskilt förödande (Borg et al, 2015).
I en nypublicerad artikel i Frontiers in Ecology and the Environment (2023; doi:10.1002/fee.2597) ”Human-caused mortality triggers pack instability in gray wolves” har forskare studerat vargflockars beteende i fem olika nationalparker i Nordamerika under många år (mellan 12 och 33 år per park). Man identifierade två parametrar som skiljde sig från storleken på flocken, nämligen flockens sammanhållning och reproduktion. Även om dödsfall hade negativ effekt på båda, hade flockens storlek en dämpande effekt.
Liten flock får svårare att klara sig
Studierna visade att förlusten av en enda varg, var skadlig för flockens sammanhållning och reproduktion. I praktiken innebär detta att en liten flock får det betydligt svårare att klara sig och lyckas med att föda upp en ny kull valpar, om en av flockmedlemmarna dödas. Särskilt kritiskt var det om någon av ledarna försvann.
Vargflockens storlek är viktig ur många perspektiv för vargarna, från jakt av bytesdjur, framgångsrik uppfödning av valparna, försvar mot andra flockar till återhämtning från skador eller sjukdomar (Smith et al 2020). I andra studier av hunddjur har man sett att flockar som reduceras tillräckligt mycket inte klarar att hålla ihop utan löses upp (Courchamp and MacDonald 2001). Ensamma vargar är utsatta och sårbara då de inte har flockens skydd och effektivitet vid jakt. Ungvargar som blir föräldralösa kan inte lägga ner byten som det krävs en samarbetande flock för, utan blir hänvisade till enklare byten som tamdjur.
Kulturella skillnader i olika flockar
Vargfamiljens framgång när det gäller jakt eller revirstrider med andra vargflockar beror alltså inte enbart på hur många de är, utan främst om de leds av erfarna äldre vargar. Det har visat sig i Nordamerika att mindre vargflockar med äldre vargar kvar i familjen, ofta är överlägsna större flockar bestående av bara yngre djur. Det gäller både jaktteknik och försvarsförmåga. De äldre och erfarna vargarna är nödvändiga för att flocken ska kunna jaga effektivt. Försvinner en eller båda ledarvargarna är ofta ungvargarna oförmögna att nedlägga de byten de framgångsrikt tidigare jagat.
Ju längre tid forskare studerat vargflockars beteende, desto mer uppdagas olika flockars skillnad i ”kultur” vad gäller exempelvis jaktbeteende. Till exempel hade en flock i Yellowstone (Mollies pack) finslipat sin teknik så pass att de kunde lägga ner bisonoxar, något som de flesta andra vargflockarna inte gav sig på. För att lyckas med att fälla ett så stort bytesdjur krävs både disciplin, samarbete och ett stort antal vargar i flocken.
Unga vargar behöver tid
En annan flock (The Toklat pack) hade utarbetat en teknik att jaga snöfår på bergssluttningar. Fåren flydde för det mesta uppåt för att undkomma vargarna. Denna flock hade då listat ut att de kunde smyga sig upp ovanför snöfåren och angripa dem uppifrån, så att fårens reträtt var avskuren. Andra vargflockar jagade också snöfår, men inte på detta framgångsrika vis. Det var Toklat-flockens jaktkultur. Tyvärr jagade Toklat- flocken ibland utanför reservatets gränser där de inte var skyddade, och ledartiken fastnade i en fotfälla och dödades av pälsjägare, liksom två av ungvargarna. En kort tid därefter sköts även ledarhanen. Därmed var det slut på den framgångsrika jakten av snöfår. De återstående ungvargarna kunde inte klara denna jaktteknik utan de äldre, mer erfarna flockmedlemmarna. Istället fick de försöka överleva genom att fånga harar som lyckligtvis fanns i stort antal det året. Detta visar att unga vargar behöver ordentligt med tid för att lära sig jaga. Försvinner ett eller båda föräldradjuren blir de hänvisade till att livnära sig på mindre byten. Detta innebär ofta att flockarna splittras till mindre grupper.
Boskapsangreppen ökade vid avskjutning
I en spansk artikel från 2016 har forskare undersökt ekologiska och socioekonomiska komponenter i konflikter som involverar stora rovdjur och skador de orsakar på tamboskap. Det undersökta området låg i nordvästra Spanien där reglerad jakt på varg var tillåten vid tiden för studien. (Jakt på varg totalförbjöds senare i hela Spanien.) Resultatet var att letal kontroll (jakt) av vargar inte reducerade skadorna. Man såg istället att avskjutning av varg ökade skador på tamboskapen året efter.
Studien gick ut på att studerat sambandet mellan klagomål på vargar gällande angrepp på boskap (får) med antalet vargflockar, antalet fårbesättningar, antalet skjutna vargar, kompensation för skadorna och mediarapportering. Intressant nog kunde man se att antalet klagomål på vargangrepp på boskap inte relaterade till antalet besättningar. Däremot relaterade det till antalet vilda klövdjur som skjutits under tidigare jaktsäsong, antalet vargflockar och till hur många vargar som skjutits året innan.
Inga samband mellan antalet vargar och antalet boskapsangrepp
Slutsatsen blev att avskjutning av vargar inte reducerade angreppen. Man såg däremot att angreppen på boskap ökat i samband med avskjutning av varg föregående år, vilket visar på en oönskad sidoeffekt av avskjutningen. Under en två-års-period hittades inget som helst samband mellan antalet vargar och antalet boskapsangrepp. Snarare visade det en korrelation mellan avskjutning av vargar och angrepp i samma område året efter. Ju fler vargar som dödats året innan, desto fler angrepp året efter. Detta kan förklaras med att avskjutning av ett så socialt avancerat djur som varg får förödande konsekvenser i flocken. Dödande av en eller båda föräldradjuren orsakar upplösning av flocken, vilket skapar fler reproducerande flockar i området.
Text Anna-Karin Lieber, Foto Eva Blue, David Mark
Artikeln är tidigare publicerad i Våra Rovdjur 1/2023
