Följ med i spåren efter den tuffa, levnadsstarka tiken som grundade Glamsenreviret och som, när hennes första hanne försvann fortsatte sätta valpar till världen, nu efter parning med sin egen son, och kämpade på ända in i det tragiska slutet.
Naturfotografen Alf Linderheim som genom spårning har följt vargarna i det lilla reviret mellan Älvkarleby och Gävle ända sedan det bildades, berättar här revirets hela historia för Emil V. Nilsson.
Alf Linderheim arbetar sedan många år aktivt som fotograf och naturvårdare. Efter att han 1979 fick Hassel-bladsstipendiet och blev invald i föreningen Naturfotograferna/N, har naturfotografering varit en viktig del av Alfs liv. Som fotograf har han fokuserat på närnaturen, området runt Älvkarleby där han bott sedan slutet av 1980-talet. Fåglarna, däggdjuren och landskapet har varit det som oftast hamnat framför kameran, men det är först på senare år som han ägnat vargarna en hel del tid.
– Jag såg vargspår här för första gången för åtta år sedan, det var den tredje april 2013, berättar Alf. Det var ju både intressant och spännande, fram till dess hade man ju inte kunnat drömma om att det skulle dyka upp en varg här. Det var nära gränsen mellan Gästrikland och Uppland, i det skogsområde öster om E4:an mellan Gävle och Älvkarleby som skulle komma att bli Glamsenreviret. Jag och en kompis åkte skidor i området, och i en tallplantering var det väldigt mycket älgspår och mellan alla älgspår fick vi syn på vargspåret.
Roslagstik grundade reviret
I efterhand har Alf fått reda på att det var vargtiken G66-12 som hade lämnat spåren. Hon var född i dåvarande Riala-reviret som fanns väster om Norrtälje 2009-2012. Troligen föddes hon 2011. Någon gång under vintern, kanske i slutet av 2012, lämnade hon Riala och vandrade de tolv milen upp över Dalälven till skogarna norr om Älvkarleby.
– Jag blev väl lite intresserad då, fortsät-ter Alf, men det var mer året därpå som det verkligen började hända saker. I mars 2014 hittade jag min första vargspillning och i september 2014 fick jag höra att någon sett två vargar gå över en bilväg. Det verkade som att honan hade fått sällskap efter att ha gått ensam en lång tid, men det tog ett tag innan vi fick reda på vem det var hon gick med.
– När jag tände till riktigt på det här med vargarna var faktiskt på självaste julen 2014. Jag hade varit inne i Gävle och firat jul med familjen. Dagen efter var det minus femton grader, spårsnö och en gnistrande vacker vinterdag, så jag bestämde mig för att åka och se om jag kunde hitta några spår. Längs den skogsbilväg som skär genom skogsområdet mellan kusten och E4:an fick jag se två vargspår komma ut från skogen. Vargarna hade följt vägen en bra bit. Inga andra bilar hade åkt på vägen, snön låg som ett oskrivet blad framför mig. Vargarna hade gått parallellt för det mesta men då och då hade en av dem sprungit in i skogen för att sedan komma tillbaka ut på vägen. På ett ställe såg jag hur spåren gick ihop väldigt nära innan de gick isär igen, jag tolkade spåren som att det nya vargparet gått och vänslats med varandra.
Parning på Dalälvens is
Alf berättar om en viktig observation han gjorde under vårvintern 2015.
– Jag var då, som så ofta, i Båtfors natur-reservat, som ligger på den västra sidan där E4:an passerar Dalälven. Jag är aktiv i Projekt vitryggig hackspett och stödutfodrar fåglarna där med späck vintertid. En bekant som är jägare hade varit ute och gått på isen på Hyttöfjärden, en långsmal vik till Dalälven, och sett vargspår. Det var lite ovanligt, för vargarna hade annars bara varit öster om E4:an. Så en kompis och jag åkte skidor över isen, och letade reda på vargspåren. Jag började bakspåra och kom längre ner på Hyttöfjärden där jag såg var vargarna hade kommit ut på isen. På två ytor av några kvadratmeter var snön väl nedtrampad, och runt omkring gick spåren i bågar. I det nedtrampade området låg det lite hårtussar på isen. Man vet ju hur rävar och hundar parar sig, och vargar gör likadant. De sitter ihop ganska länge och trampar omkring på en mindre yta.
Jag tolkade det direkt som att det hade skett en parning här. Sedan dess har vargarna sällan varit på västra sidan E4:an förutom när det varit valpar som vandrat ut. Glamsenreviret måste därför ha varit ett av Sveriges minsta vargrevir på runt 200-300 kvadratkilometer, medan man brukar säga att standard-storleken för ett svenskt vargrevir är 1000 kvadratkilometer.
Alf fick senare bekräftelse på att parning skett och gett resultat.
– Under sommaren har jag aldrig själv vetat om och när det fötts valpar. Jag vet inte heller var vargarna har haft sina lyor och jag tror inte länsstyrelsen känner till det heller. Ofta har det varit väldigt oklart om det fötts valpar i området i början av hösten. Vanligtvis har det blivit klarlagt först efter att inventeringen startat första oktober, och då när det blivit spårsnö eller när spillningsprover blivit analyserade. Så det var först på hösten som jag fick reda på att det hade fötts valpar 2015, de brukar födas i början av maj.
– Jag fick tidigt bra kontakt med rovdjursspårarna på länsstyrelserna i både Gävleborgs län och Uppsala län, vargreviret finns ju på båda sidor gränsen, fortsätter Alf. Ibland tittar någon av dem förbi hemma hos mig på en kaffe för att hämta eller lämna provrör för DNA-insamling. Jag hjälper dem som ”privatspanare” med information om vargarna och samtidigt är det kul att utbyta erfarenheter. Man lär sig ju hela tiden och jag har blivit mycket duktigare på att spåra varg och förstå de verktyg som finns med tiden. Jag lägger upp alla mina fynd på Skandobs och det hela blir ju ännu mer intressant när man använder Rovbase, där man kan följa hur en specifik varg har rört sig.
Varghanen försvann
Man vet egentligen inte vad det är som hänt, förklarar Alf, men sista gången som det finns DNA från hanen i Glamsenreviret är från 20 februari 2016. Han var, enligt Alfs fundering, troligen också pappa till kullen som föddes våren 2016. Sedan hade han gått över E4:an till västra sidan. Den 26 september lämnade han DNA från en spillning utanför en liten by som heter Grååsen. Efter det har inget DNA från varghanen återfunnits överhuvudtaget.
Det har annars gått bra för flera av valparna som hade den värmländska varghanen som pappa, berättar Alf. De har vandrat ut i landet och lämnat livstecken i form av DNA på fler platser. En av vargarna från Glamsenreviret har lämnat DNA så långt bort som utanför Piteå, en annan utanför Oslo i Norge. Ett par av valparna har emellertid blivit trafikdödade, och några Glamsenvargar har försvunnit utan att lämna några DNA-spår efter sig på annan plats, något som oroar Alf.
Vargvalpar visar upp sig
Under hela vintersäsongen 2016-2017 hittades inga spår av den första hanen, berättar Alf. Samtidigt hade länsstyrelsen hittat revirmarkeringar i området från två individer trots att ingen ny hane vandrat in i området. De vargindivider som dök upp i DNA-analyserna var alfahonan G66-12 och valparna från hennes tidigare kullar. Det var därför oklart om det fanns någon ny hane i området.
– Den 6 september 2017 blev jag verkligen förvånad när jag ramlade på årsvalpar av en slump, berättar Alf. Jag hade varit inne i Gävle och när jag var på väg hem sent på eftermiddagen tog jag en genväg över skogen. När jag kör förbi en av stickvägarna ser jag hur det står något där. Jag bromsar in, backar tillbaka – och där står den! En fyra månader gammal vargvalp! Jag greppade kameran och tog en bild, varpå valpen vände och sprang iväg längs vägen. Jag följde stickvägen en bit in och plötsligt var det fullt med vargvalpar på vägen, de sprang åt alla håll, så jag fick ingen koll på hur många de var. Jag hann ta en bild då två valpar for över vägen i full galopp. Sedan blev det helt tyst. Det är enda gången som jag fått se Glamsenvargarna, och det var en upplevelse utöver det vanliga!
Parning mellan mor och son
Alf beskriver hur valparna blev något av ett mysterium. Vem hade honan parat sig med? Det fanns inget som tydde på att det kommit in en ny hane i området. Svaret kom senare. Under våren 2018 fick länsstyrelsen DNA-svar från spillningsprov i området. Det var en av valparna från första kullen 2015, hanen G12-16, som hade parat sig med sin egen mor! Inavelsgraden i Glamsen gick därmed upp rejält. Alf förklarar att man till sist fick fram att sex valpar var födda 2017 med valpen som pappa.
– Inaveln skulle inte sluta med denna kull. Så fort första snön föll sista dagarna i oktober 2018 tog jag mig längst in på en stickväg in mot länsgränsen. Det var lite nysnö på vägen och jag fick se spåren av åtta vargar som hade gått på bredd. Tyvärr var det för lite snö i skogen så jag kunde inte fortsätta spåra när spårlöporna försvann ner i bärriset under granarnas skyddande skugga. Jag kunde konstatera att det föddes valpar också i maj 2018, men det var ingen DNA-insamling det året. Så varken jag eller länsstyrelsen vet riktigt vilka valpar det var som föddes. Men det fanns spår efter flera vargar på skogen; från föräldrarna, sex valpar och ett par äldre valpar.
I slutet av säsongen, den fjärde mars 2018, är sista gången som det finns ett spillningsprov från den andra hanen, ”valphanen” G12-16 som hade parat sig med sin egen mor och på så sätt tryggat föryngringen i Glamsenreviret 2017. Eftersom vargar ofta går i brunst i slutet av februari och början av mars är det möjligt att valphanen var far också till dessa valpar födda 2018.
Tiken släpade sig fram med enbart framtassarna
Alf tror att alfatiken hade fött valpar också 2019, kanske två stycken. Hon var åtta år gammal vid det laget. Senare under hösten, den femte oktober, visar sig ett spillningsprov vara från en valp, som får namnet G121-19. Det kan vara den sista valpen som föddes av den gamla alfatiken, funderar Alf, för sedan börjar det verkligen gå utför med henne.
– Den första gången som vi började ana oråd var när länsstyrelsen hade fått en bild på en skadad varg. De hade satt upp en viltkamera vid en slagen älg. På bilden ser man hur hela bakkroppen på vargen hänger ner. Lite senare, på allhelgonahelgen hösten 2019, berättade en jägare att han sett en varg på avstånd som betedde sig konstigt. Vargen hade inte rört sig normalt i terrängen. Kunde det vara samma individ som på bilden från länsstyrelsens viltkamera?
Alf berättar hur han genom snöspåren upptäckte hur allvarligt skadad tiken var.
– Den 11 november 2019 hade det kommit ett tunt snölager på skogsbilvägarna. Vid en vägkorsning inne i reviret såg min jägarkompis och jag hur den skadade vargen hade gått längs skogsvägen. Spåren såg konstiga ut med märkliga släpspår och blodfläckar här och där. Vargen hade gått på frambenen och dragit bakkroppen bakom sig. Då blev man fundersam. En av länsstyrelsens viltspårare kunde ta DNA-prov från blodet. Provsvaret visade att det var alfatiken G66-12.
– Den 29 november 2019 fanns det äntligen lite spårsnö. Jag drog ut i reviret innan det ljusnade. Vid en vägstump visste jag att jägarna hade en plats där de brukade lägga slaktavfall. En skadad varg kan inte jaga, tänkte jag, så hon kanske gick dit. Jag hade varit där och tittat när det var barmark, men utan resultat. Det var så fint i skogen, en spårares dröm, ingen hade varit ute och kört över spåren på skogsvägarna. När jag kom fram till slaktavfallet, hade vargen varit där alldeles före mig och rivit i slaktresterna. Spåren och blodfläckarna visade att det var Glamsentiken, alfatiken. Jag såg i viken riktning hon hade gått och tog bilen till en annan väg i närheten som hon borde ha korsat, men där hittade jag inga spår av tiken. Den skadade vargen var alltså kvar i skogen mellan de två platserna. Jag ringde länsstyrelsen i Uppsala och förklarade var den skadade vargen låg. På eftermiddagen kom en tjänsteman från länsstyrelsen och avlivade tiken.
Omfattande skador Vargkroppen skickades till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) där den obducerades. Det var flera skador på tiken. Först och främst hade hon ett långt gånget diskbråck som gjorde att hela bakdelen hade kollapsat. Hon hade också spår av trubbigt våld. Troligen är det en älg som sparkat henne. Dessutom artros på vänster hasled. Hon gick genom att dra sig framåt med framtassarna. Baktassarnas ovansidor hade därför nötningsorsakade sår.
– De lever ett tufft liv de här djuren, säger Alf och berättar vidare om obduktionsresultatet, att hon också hade en trolig äldre avläkt skottskada i buken. Kulan hade gått precis innanför buken och sedan gått ut utan att skada några tarmar.
– Det känns trist att det är troligt att hon blivit påskjuten illegalt här i Glamsenreviret. De jägare som jag träffar är riktiga jägare, men det finns många jaktlag och jag känner inte alla. Veterinären som obducerade vargen berättade att det är möjligt att hon fött två valpar 2019, men det är inte säkert. Kanske började hon må dåligt redan under sommaren.
Är Glamsenrevirets historia slut?
Den 11 november 2020 hittade Alf fyra färska vargspillningar inom ett begränsat område som han samlade in och skickade till länsstyrelsen. Trots att det inte var någon allmän DNA-insamling det året analyserades proverna och 4 februari kom besked.
– Naturligtvis hoppades jag på att spillningarna skulle visa att det fanns flera djur i området, berättar Alf. Tyvärr visade det sig att proven bara kom från en varg, den snart tre år gamla tiken G53-19. Jag har sett spåren tre gånger nu i vinter och det är samma varg, den har små tassar, framtassen är bara 85-86 millimeter. Än är inte hoppet ute för Glamsenreviret. Jag hoppas på att det kommer en vandringsvarg och letar reda på G53-19 så att historien med vargarna i Glamsenreviret får en fortsättning. Det har ju hänt förr.
Text: Emil V. Nilsson. Bild: Alf Linderheim
