Den genomsnittliga inavelskoefficienten för familjegrupper i Skandinavien 2022 är 0,24, dvs att den genetiska variationen är lika stor som mellan helsyskon. Denna höga inavelsgrad är ett stort problem för den skandinaviska vargstammen på sikt och bör tas i beaktande även vid val av revir för licensjakt.
Vilka revir som omfattas av 2024 års licensjakt grundar sig på förvaltningsplanen för stora rovdjur där man kan läsa att ”Licensjakt bör ske utifrån kriterier baserade på koncentration av revir, genetisk status, samt socioekonomiska faktorer.” Då den svenska vargstammen är starkt inavlad, är den genetiska aspekten extra viktig.
Ända sedan 1983 har DNA samlats från över 1200 skandinaviska vargar, döda och levande, inklusive de fem av de sju vargar som grundade populationen. De två övriga grundarnas DNA-profiler har rekonstruerats utifrån deras avkommor. Detta gör den skandinaviska vargstammen till en av världens mest dokumenterade och vi kan idag spåra individers ursprung och släktförhållanden ända tillbaka till de vargar som grundade populationen (Liberg et al. 2005, Åkesson et al. 2013) Hela släktträdet finns på SLU Grimsös hemsida, externwebben.
Genuppsättningar likt syskon
Vargarnas genetiska status beräknas med hjälp av den så kallades inavelskoefficienten. Inavelskoefficienten är, enkelt förklarat, ett mått på hur stor andel identiska egenskaper en individ ärver från sina föräldrar. Värdet varierar mellan noll och ett. Inavelskoefficienten blir högre ju mer besläktade föräldrarna är. Exempelvis är inavelskoefficienten 0,25 bland avkommor till nära släkt som syskon eller till exempel far-dotter, 0,12 när halvsyskon parar sig och 0,06 för avkommor till kusiner. Värdet 1 innebär i princip att man skulle få avkomma med sig själv. Den genomsnittliga inavelskoefficienten för familjegrupper i Skandinavien 2022 är 0,24, dvs att den genetiska variationen är lika stor som mellan helsyskon. Denna höga inavelsgrad är ett stort problem för den skandinaviska vargstammen på sikt. Inavel ger stammen sämre skydd mot exempelvis sjukdomar och ökar risken för skadliga mutationer.
Jimmy Magnusson, medlem i Svenska Rovdjursföreningen, följer med stort intresse vargarnas släktförhållanden, särskilt de familjegrupper som finns i Örebrotrakten. Här ska två revir, Tångeråsa och Villingsberg utplånas.
– Tångeråsavargarna härstammar båda från den genetiskt viktiga vargtiken från Vargavidderna, en så kallad F1;a (första generationens avkomma). Så egentligen är de vargarna genetiskt värdefulla var för sig ( s.k. F2;or). Men eftersom de nu är ett par och har samma föräldrar, ger det troligen en hög inavelskoefficient som ju inte är önskvärt
Viktigt ha koll på revirgränser
Förutom Tångeråsa ska även reviret Villingsberg utplånas i Örebro län. Också detta revir utgörs av ett syskonpar, med inavelskoefficient 0,43. Men i länet finns flera vargrevir, eller revirmarkerande par, som rör sig i närheten.
Som exempel kan nämnas en vargtik med ursprung från Tönsenreviret i södra Hälsingland och den så kallade ”Aspahanen” med ursprung Osdalen i Norge, som periodvis verkar hålla till nära Villingsberg, som alltså ska utplånas. Det nya vargparet, vilkas revir kallas för Lillsjöbäcken, är visserligen också släkt, men på längre håll, så de är troligen viktiga ur avelssynpunkt. Likaså är inavelsgraden i Vargavidderna2, relativt låg – 0,18. Även dessa individer får betraktas som värdefulla ur inavelssynpunkt.
Det finns förstås alltid en risk att en varg från angränsande revir skjuts, särskilt om det är tomt i det revir där licensjakten beviljats. Men generellt brukar inte vargar korsa revirgränserna, särskilt inte om de är obekanta med varandra. Det är därför mycket viktigt att länsstyrelsen har koll på revirgränserna, så att inte fel vargar skjuts.
Genetiska tillskott behövs
Även i Tjunkenreviret, Värmland, är inavelsgraden relativt hög, 0,39. Men ändå kan det kanske vara en dålig idé att skjuta bort just det reviret. Detta revir verkar att vara relativt stort till ytan, vilket innebär att vargarna har ett rejält ”skafferi”. Det borde rimligen räcka till både jägare och vargar. Ju större revir desto bättre för både jägare och rovdjur.
Det finns anledning att oroa sig över inaveln, men här är då inte licensjakt rätta vägen att gå. Alla vargar behövs. Men det krävs att vi får regelbundna genetiska tillskott från Finland/Ryssland, för att den skandinaviska vargstammen ska överleva och må bra. 2016 utarbetade Naturvårdsverket en femårig plan om att minst en ny reproducerande invandrad varg behövs per femårsperiod. Denna plan har dock inte fungerat. Det är i princip omöjligt för vargar att ta sig genom norra Sverige. Passerar de renbetesland blir det i princip skyddsjakt direkt. Det borde gå att få till någon typ av skyddad ”korridor” där de kan få vandra ned i fred. Det finns uppgifter om åtminstone sju mycket värdefulla invandrarvargar där några skjutits i skyddsjakt de senaste fem åren, men någon har försvunnit spårlöst.
Här kan du läsa mer om de skandinaviska vargarnas inavelsproblem:
Susann Engqvist
Källa Lathund för inavelsberäkningar, Helene Wrede
