Svenska Rovdjursföreningen yrkar på att förvaltningsrätten undanröjer licensjaktsbesluten. Om förvaltningsrätten inte avser att bifalla överklagandet yrkas att förvaltningsrätten begär förhandsavgörande från EU-domstolen i frågan om stamförvaltande jakt på lodjur i Sverige kan anses förenlig med Sveriges skyldigheter enligt unionsrätten att upprätthålla ett strikt skydd för arten.

Frilevande vilt lodjur. Foto: © Rolf Nyström.

Grunden till överklagande

Beslutet om licensjakt strider mot 23 c § jaktförordningen (1987:905) eftersom jakten försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus. Vi bestrider också att lodjur skulle vålla några problem. Jakten är heller inte lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och brist på spriding i landet. Kalmarlän har tex beslutat om omfattande licensjakt trots att Blekinge och Kronoberg inte har uppnått sina förvaltingsnivåer. Beslutet är därmed inte förenligt med försiktighetsprincipen. Vidare anser Svenska Rovdjursföreningen att ändamålet med jakten inte är godtagbart i ljuset av hur artikel 16.1.e i art- och habitatdirektivet har tolkats av EU-domstolen. Arter som anges i bilaga 4 till direktivet ska inte vara föremål för stamförvaltande jakt. 

Till detta hävdar föreningen i ett fall att beslutet ska undanröjas på grund av att föredraganden för beslutet varit jävig. I sin verksamhet ska myndigheten vara saklig och opartisk, se 5 § förvaltningslagen (2017:900), FL. 

Lodjuret är ett otroligt populärt djur och acceptansen är hög med mycket begränsade tamdjursskador. Samtidigt är populationen av klövvilt stor, lodjurets bytesdjur. En stor klövviltspopulation leder till skador på mark och skog, liksom ökar riskerna för viltolyckor i trafiken. Dessutom kan ökningen av TBE till stora delar förklaras av de stora rådjursstammarna, inte minst i södra Sverige. Fördelarna med lodjursstam berörs dock inte alls i besluteten utan man hänvisar till difusa förklaringar kring att jakten är nödvänig för att få ökad acceptans. Det finns dock inga vetenskapliga studier som med säkerhet kan fastställa att licensjakt leder till högre acceptans

En nyligen publicerad undersökning från SLU och Umeå universitet visar också att en överväldigande majoritet av svenskarna har en positiv inställning till lodjuren.

Lodjur är också extremt känsliga för jakt. Stammen har gång på gång ”förvaltats” så att arten behövt fridlysas. Vid sekelskiftet fanns närmare 2 000 lodjur. Populationen har minskat sedan licensjakt infördes 2010 till  cirka 1 200 individer vid inventeringen 2020/21. År 2014 fattades beslut att nivån för gynnsam bevarandestatus är 870 individer, vilket är en nivå som inte får underskridas. Därför förtjänar att framhållas att inventeringsnivån anger antalet lodjur vid inventeringens början den 1 oktober och inte tar hänsyn till normal dödlighet, licensjakt och skyddsjakt fram till lodjuren får ungar. Antalet lodjur kan mycket väl kan gå under nivån för gynnsam bevarandestatus vid den tidpunkt då antalet är som lägst. 

Det är allmänt känt att lodjuren i Skandinavien uppvisar en mycket låg genetisk variation. Detta sätts i samband med att populationen har genomgått s.k. flaskhalsar, dvs. skjutits ner till mycket låga nivåer gång på gång. Lodjur vandrar inte på samma sätt som vargen gör, varför det inte går att räkna med genetiskt tillskott från Finland. Med en så liten population som idag finns en överhängande risk för inavelsdepression. 

Lodjurens parningstid infaller från mitten av februari till mitten av april, dvs. under samma tid som jakten 1 mars till 15 april. Enligt art- och habitatdirektivets artikel 12.1.b är det förbjudet att avsiktligt störa djuren under parningsperioden. Även på denna punkt bryter Sverige systematiskt mot art- och habitatdirektivet. Att man stör lodjuren under denna känsliga period skadar också deras reproduktionstakt.

Aktiviteter som att sälja lodjursskinn är förbjudna enligt artikel 8.1. Men på grund av att svenska myndigheter är beredda att lämna dispens kan ändå troféjakt på lodjur bedrivas och skytten behålla skinnet. 

Vidare tilllåts jakt med hundar som ofta jagar upp lodjuret i ett träd där jägaren skjuter ner djuret. Eftersom det oundvikligen kommer att medföra ett onödigt lidande för lodjuret och således inte kan vara i överensstämmelse med 27 § jaktlagen (1987:259) bör inte hundar få förekomma vid jakten.

Magnus Orrebrant,
ordförande Svenska Rovdjursföreningen

Mer från Nyheter