Länsstyrelsen i Värmland har beviljat skyddsjakt på en varg i Forshagareviret, vilken Svenska Rovdjursföreningen överklagat den 30/1 med hänvisning till att förutsättningarna för skyddsjakt inte är uppfyllda. Bland annat finns bara ett enda dokumenterat fall av vargangripen hund och inga uppgifter finns om vilken individ som orsakat skadan. Tills överklagandet behandlats är skyddsjakten stoppad.
Här kan du läsa hela överklagandet:
Yrkanden
Svenska Rovdjursföreningen yrkar att förvaltningsrätten upphäver det överklagade beslutet i sin helhet. Vidare yrkas inhibition av det överklagade beslutet.
Grunder
Förutsättningarna för skyddsjakt är inte uppfyllda.
Omständigheter
Vargen är skyddad av EU-rätten och har ett strikt skydd enligt art- och habitatdirektivet (rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, bilaga 4 a). Enligt direktivets artikel 12 gäller ett förbud mot att avsiktligt fånga eller döda exemplar av de arter som räknas upp i bilaga 4 a, däribland varg. Det strikta skyddet gäller alla medlemsstater och Sverige har, som medlem i EU, en skyldighet att följa reglerna i direktivet.
Det finns vissa möjligheter att göra undantag från det strikta skyddet men bara om det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för arten i dess naturliga utbredningsområde, om det inte finns någon annan lämplig lösning och någon av de utpekade undantagssituationerna föreligger (artikel 16). Enligt EU-domstolens praxis gäller att undantagsmöjligheterna ska tolkas restriktivt. Det är den myndighet som fattar besluten som har den fulla bevisbördan för att förutsättningarna för undantag är uppfyllda.
Art- och habitatdirektivets undantagsregler har införts i svensk rätt bl.a. genom 23 a och b §§ jaktförordningen (1987:905). Av 23 a § följer att beslut om jakt får meddelas för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom (punkt 3). Undantag får dock bara göras om det inte finns någon annan lämplig lösning och om det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde.
Risk för allvarlig skada
I det här ärendet har länsstyrelsen beviljat skyddsjakt på en varg i Forshaga-reviret. Syftet med jakten anges vara att minska risken för vargangrepp på jakthundar. Länsstyrelsen har bevisbördan för dels att risken för allvarlig skada finns, dels att skyddsjakt leder till att risken elimineras.
I det aktuella ärendet har endast ett fall dokumenterats av länsstyrelsen där en hund har besiktigats och skadan har kunnat härledas till varg. (i fallet med eftersöket besiktigades aldrig hunden). Inget av de andra fallen har lett till en besiktning av skada och ett konstaterat vargangrepp. Vargangreppet på jakthund NV Bosjön utanför Filipstad ska rätten bortse ifrån eftersom detta område tillhör ett annat vargrevir (Vimyren) och inte kan läggas till grund för att det finns ”problemindivider” i Forshaga. Svenska Rovdjursföreningen menar att länsstyrelsen inte har visat att det finns risk för allvarlig skada på grund av problemvarg i Forshaga.
Dessutom saknas helt uppgifter om vilken vargindivid som har orsakat de påstådda skadorna på jakthundarna. Frågan är då hur man ska kunna veta att man skjuter ”rätt” varg? Att bara skjuta en varg, vilken som helst som man först spårar upp, kommer inte att lösa problemet? Syftet med beslutet kommer med andra ord inte att uppnås. Skyddsjakt är därmed ingen lämplig lösning på ”problemet”.
Svenska Rovdjursföreningen påstår att det inte finns något problem att lösa. Så länge hundar släpps ut lösa i vargrevir och stöter ihop med varg, så länge kommer också vargen att försvara sitt revir. Det är helt naturligt beteende hos en vargflock och beror inte på någon enskild varg. Risken är också uppenbar att flocken splittras om ett alfadjur skjuts, vilket i sin tur kan leda till att ”problem” individer skapas för tex tamboskapsägare. Snare är detta en eftergift till jägare som vill ”hämnas”.
Gynnsam bevarandestatus
Länsstyrelsen hävdar att skyddsjakten inte riskerar den gynnsamma bevarandestatusen. Här vill Svenska Rovdjursföreningen påpeka att en omfattande licensjakt på varg pågår i Sverige för närvarande och totalt 33 vargar ska få skjutas. Utöver dessa 33 har åtskilliga vargar dödats i skyddsjakt det senaste året. Till detta kommer att vargar även dör av andra orsaker, t.ex. trafik och sjukdom. Hur många vargar som därtill skjuts illegalt är okänt men den illegala jakten står för en betydande andel av dödstalet. Mot bakgrund av dessa omständigheter råder det stor osäkerhet kring hur stor vargstammen de facto är i dag. Med hänsyn till denna osäkerhet och med beaktande av försiktighetsprincipen bör inte beslut om jakt på varg, oavsett vad den kallas, beviljas i nuläget.
Skyddsjakten en förtäck utökning av licensjakten
Svenska Rovdjursföreningen noterar även att förvaltningsrätten nyligen sagt nej till en utökning av licensjakten på varg i reviret Haraldsjön. Genom det nu överklagade beslutet, och genom att kalla jakten för skyddsjakt i stället för utökad licensjakt, verkar det som att länsstyrelsen försöker kringgå domstolens bedömning. Licensjakten på varg ligger dessutom för prövning i Högsta Förvaltningsdomstolen och utgången där är ännu oklar.
Annan lämplig lösning
Förutom att visa att det finns risk för allvarlig skada måste länsstyrelsen noggrant motivera varför det saknas andra lämpliga lösningar. Andra lämpliga lösningar på det påstådda problemet skulle t.ex. kunna vara att inte släppa hundar i vargreviret, att i stället hålla dem kopplade vid älgjakt. Svenska Rovdjursföreningen ifrågasätter varför inte denna åtgärd har vidtagits. Om jägarna återkommande släpper sina hundar lösa, trots att man vet att det rör sig om ett vargrevir, kan man fråga sig om de skadelidande i tillräcklig utsträckning försökt begränsa sin skada (eller skaderisk), dels hur de fullgjort sitt ansvar som djurägare.
Särskilt om grunden för yrkandet om inhibition
Länsstyrelsen har med stöd av 59 § jaktförordningen beslutat att beslutet ska gälla utan hinder av att beslutet överklagas. Beslutet gäller således omedelbart och kan därmed bli föremål för inhibition enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291). Av praxis framgår att som regel bör en tämligen hög grad av sannolikhet för ändring krävas för att inhibition. Kraven kan dock ställas lägre bl.a. om verkställigheten är sådan att den inte kan bringas att återgå. Det kan exempelvis handla om att avliva djur. Eftersom jakt innebär just detta, talar detta för en generös tillämpning av reglerna.
Lindome 220130
MAGNUS ORREBRANT
Ordförande i Svenska Rovdjursföreningen
