Hos Hasse Carlberg på Ingarö, bara drygt tre mil utanför Stockholm, är vildmarken nära. Här är grävlingarna och rävarna väl sedda gäster nästan varje natt.
Strax efter klockan nio på kvällen brukar de komma. Deras svartvita ansikten avslöjar dem även om det är ganska mörkt ute och nosarna arbetar ivrigt på marken i hopp om att hitta något ätbart. Hasse Carlberg och hans hund Harry, en engelsk bulldogg, spanar på dem från fönstret nästan varje kväll så här års. Fick Harry välja skulle han gärna springa ut på tomten till gräv lingarna, men det är ingen bra idé tycker Hasse.
– Det har hänt att en grävling varit på tomten när jag släppt ut Harry för en morgonkissning, men den slank snabbt undan i ett hål i marken.
Hasse tror inte att risken för konfrontation är särskilt stor, det verkar som att de alltid väljer att fly i första hand, men de kan ju bita ifrån rejält om de blir trängda.
Honor med tuffa ungar
Ibland är det bara någon ensam grävling som lunkar förbi, men lite extra är det förstås när honorna kommer med sina ungar i slutet av juni, början av juli.
– Jag har två honor som jag tror bor i samma gryt. Förra året hade de två ungar var som de kom förbi med, oemotståndligt söta. Men de små är tuffa, blåser upp sig och fräser rejält om till exempel en räv kommer för nära.
Började med stödmatning av rävar
Rävarna ja, det var egentligen med dem som de nattliga besöken från vildmarken började.
– Jag hade ofta Harrys leksaker liggande ute på tomten, och dem upptäckte några rävar och lekte med, rätt hårdhänt. Det samma var det med dynor som jag glömde ute. Jag noterade sedan att ett par av rävarna såg rätt slitna ut och beslöt mig för att hjälpa dem med lite stödmatning med hundmat. De piggnade snabbt på sig och blev fina i pälsen igen, och sedan dess lägger jag ut hundmat ibland. Jag bor längs en skogsväg, mitt i skogen och ingen granne nära, så det stör ingen.
Så rävarna var han ganska van vid att ha på besök, en rävhona har han föjt i fyra år, sedan hon var valp. Nu har hon kommit förbi med sina egna valpar i flera år. Som flest har han haft sju rävar som brukade besöka tomten, en av dem en svanslös hanne som tros sitt handikapp definitivt var pappa till flera valpkullar.
Grävlingarna lätta att se skillnad på
Men så för ett år sedan började även grävlingarna dyka upp.
-Det var en rolig överraskning! De är otroligt charmiga och med tiden har jag lärt mig att se skillnad på dem ganska enkelt. De har olika form på nosen, en del har runda öron, andra spetsiga och färgen på pälsen kan också variera från beige till grått.
Hasse är noga med att betona att varken rävarna eller grävlingarna är tama.
– Så fort jag kommer nära sticker de direkt. Särskilt rävarna är väldigt försiktiga. Och jag vill verkligen inte att de ska bli vana vid människor. Vissa här i krokarna betraktar rävar som råttor och vill bara skjuta dem. Men jag har alltid varit en stor djurvän och tycker att de har väl lika stor rätt att få finnas som vi.
Susann Engqvist, Foto Hasse Carlberg
Tidigare publicerad i Våra Rovdjur 2/2025
