Naturfotografen Mårten Lundgren medverkar ibland i Våra Rovdjur, främst med artiklar som handlar om rovfåglar och ugglor. Nu kan vi även njuta av hans fina bilder och kåserande upplevelser i naturen en gång i månaden här på sajten. I detta kåseri berättar han om ett riktigt häftigt björnmöte i gömsle.
Björnmötet på den dimmiga myren
Försiktigt sänker jag blicken från den spikraka vägen och tittar med ena ögat på bilens trippmätare. Med det andra ögat har jag koll på vägen, så att inget händer framför bilen. Vi har nu åkt drygt nio mil genom ändlös skog sedan vårt senaste stopp vid en bensinmack för att tanka. Färden pågår mer eller mindre i rakt östlig riktning, mot den ryska gränsen. Under hela sträckan har skog varit den enda utsikten. Några spår av människor här ute i vildmarken är sällsynt. Det senaste tecknet på mänsklig närvaro är det ensamma hus intill en liten brusande fors vi passerade för snart två mil sedan. Jag och min fru befinner oss nu verkligen mitt ute i vildmarken eller ”tjotahejti” om man vill kalla det så istället?
Ingenmansland fristad för vilda djur
Med fullastad bil är vi på väg genom Finlands östliga skogar mot den ryska gränsen. Här i regionerna kring gränsen finns ett ingenmansland. Cirka två kilometer på vardera sida om gränsen får ingen människa uppehålla sig. Det betyder också att djuren har en frizon. Därför finns här på finska sidan några av världens bästa platser för att uppleva och fotografera vårt allra största rovdjur – brunbjörnen. Under hela mitt liv har jag drömt om att få se och fotografera detta mytomspunna rovdjur.
Väl framme blir det en informativ introduktion om vad vi får göra och inte göra då vi sitter i gömslena ute i skogen. Vi får veta att platsen även erbjuder möjlighet till att se varg, järv och lodjur. Den sistnämnda är dock väldigt sällsynt att få se, men vetskapen om att de finns här gör såklart hela vistelsen än mer spännande. Efter informationsgenomgången blir det en snabb ompackning innan det är dags att vandra ut till gömslena, där vi ska tillbringa natten. Av säkerhetsskäl får ingen gå ut ur gömslena förrän guiden kommer och hämtar oss på morgonen.
Under promenaden mot gömslet hittar vi en stor björnspillning, mitt på stigen. Alla gästerna här på björnlodgen är givetvis mycket nyfikna. Vissa av oss har aldrig sett en björnspillning tidigare, andra har sett det flera gånger. I en ring står vi alla och studerar den mörka högen med spillningen. Någon lägger sig till och med ned på mage bredvid den för att dokumentera den med kameran.
Efter ytterligare någon kilometer öppnar skogen upp sig och en stor myr breder ut sig framför oss. Här är det knäpptyst så när som på några korpar somhörs lite längre bort i skogen. En så vacker plats och vilken utsikt, det går att se ut över hela myren! Vi blir hänvisade till ett gömsle som ligger långt ut på myren intill en liten tjärn. Vi tar av oss skorna utanför gömslet, bär in vår packning och förseglar dörren noga. Inne i gömslet är det outhärdligt varmt. Det finns ingen termometer, men jag gissar på att det är minst 50 grader. Kanske är det inte så konstigt, gömslet står mitt ute på myren och har ett svart plåttak… Svetten rinner längs ansiktet när jag riggar kamerorna i kameragluggarna. Två kameror mot den lilla tjärnen och en bakåt, utifall något skulle komma smygandes bakifrån.
Björn i sikte efter bara några minuter
När alla kameror är riggade är det bara att sätta sig ned och vänta. Jag uppskattar att det nog inte tar längre än fem till tio minuter innan det faktiskt står en björn på andra sidan tjärnen och tittar på oss. Rakt in i kameran stirrar björnen och jag sätter hjärtat i halsgropen. Wow, vilken fantastisk upplevelse! Tidigare har jag bara upplevt björn på djurpark, aldrig såhär i det vilda.
Björnen vandrar lite fram och tillbaka på andra sidan och blir skrämd av några kråkor som plötsligt uppenbarat sig. Kanske de följt efter björnen då den gick ut från skogen? Ihärdigt stör och sliter kråkorna med näbben i ”nalles” gråbruna päls. Tillslut blir det för mycket för björnen som väljer att lämna myren, för att ta skydd i skogen. Där är det svårare för kråkorna att komma nära på grund av alla träd.
När björnen försvinner blir det stilla och tyst. Jag sippar lite på koppen med te som min fru så omtänksamt har hällt upp åt mig. Jag lutar mig tillbaka i stolen och njuter av lugnet här i den finländska vildmarken. Jag tror att jag slumrat till i den sköna stolen med tekoppen i handen, då jag plötsligt blir bländad av något. Det är den orangefärgade kvällssolen som hittat en liten glipa genom skogen längre bort och lyser mig rakt in i högerögat. Samtidigt hör jag hur det börjar knäppa i plåttaket på gömslet och förstår att temperaturen nu börjar sjunka till en betydligt mer behaglig nivå. Sakta men säkert håller eftermiddag på att bli kväll.
Efterlängtad dimma
Längre bort på myren ser jag hur det börjar bildas vita stråk av dimma. Inombords skriker jag av glädje, men att skrika rakt ut i gömslet vore oklokt, då det skulle störa eventuella djur i närheten. Att vara tyst och försiktig är viktigt när man sitter i gömsle och inte minst på en sådan här plats, där det är fullt med andra människor i gömslena runt omkring också. Gör jag ett misstag så påverkar det även dem.
Men jag kan ändå inte låta bli att jubla inombords. Försiktigt petar jag på min fru och viskar till henne att hon ska titta på dimman. Just dimma är precis det vi båda hade önskat oss. Det var därför vi valde att åka hit i augusti månad, då dimman sägs vara som allra intensivast på hela året. Att få fotografera en björn i den här dimman är den bild jag allra helst vill få möjlighet att göra under vistelsen här i Finland.
Dimman tätnar och när det sista ljuset lämnar myren är det mer eller mindre dimmigt över hela landskapet. De knotiga tallarna som står ute på myren som jättelika varelser, eller snarare soldater i givakt, kan vi nu bara skymta. Allt är lugnt och stilla, inte ett ljud från något håll. Till och med korparna har gett upp sina gurglande läten och flugit iväg till en säker plats att ta sin nattvila på.
Plötsligt hör jag ett svagt plaskande ljud långt, långt borta utanför gömslet. Nyfiket kikar jag ut genom det lilla glaset ovanför kameragluggarna. Det är inget på framsidan av gömslet, så jag vänder mig om och tittar ut på baksidan istället. Långt ute på myren kommer en stor björn lufsandes över myren, genom den täta dimman. Snabbt gör jag mig redo för att fotografera om den mot all förmodan skulle komma närmare. Knappt hinner jag tänka tanken innan björnen vänder sig mot gömslet och går rakt mot oss. Knappt tio meter utanför gömslet stannar den för att lyssna och lukta. Det går verkligen inte att ta miste på att björnen är oerhört försiktigt i sina beslut. Kanske finns det något farligt här i närheten? Bäst att vara försiktig. Länge står björnen och tvekar.
Björn innanför kamerans närgräns
Min kamera klickar nu för fullt! Det känns som att varje gång jag gör en bild så smäller det så högt att det ekar över hela myren. Givetvis förstår jag att det bara är en känsla, men det gör mig nervös. Faktum är dock att björnen inte ens reagerat på kamerans klickande ljud.
Björnen står stilla, ser sig omkring innan den vänder sig om och plötsligt går rakt mot gömslet. Ska den komma ännu närmare? Nu slutar jag att fotografera. Björnen har kommit så nära att mitt teleobjektiv bara får med bitar av pälsen! Det är verkligen ingen idé att fortsätta och nu skulle den nog kanske även reagera på ljudet? När björnen går förbi vårt gömsle är den så nära att jag skulle kunna sticka ut handen och klappa den.
Med tunga klafs lufsar björnen vidare bort mot den lilla dammen i det blå, dimmiga ljuset. Vilken otroligt fin upplevelse att få se och uppleva en livs levande björn på det här viset i den fantastiska myrmiljön. Jag kan fortfarande göra några bilder, men nu är det verkligen på gränsen att vara för mörkt. Efter en liten stund lufsar björnen bestämt mot skogsbrynet och försvinner in i mörkret bland träden.
Drömbilden säkrad
Nu när allt blivit lugnt igen kan jag inte låta bli att titta på bilderna jag precis gjorde på kamerans skärm. Wow! Jag inser att jag faktiskt gjort den bild jag drömde om att få göra – en björn på en myr i blått ljus och dimma. Otroligt, vi har inte varit här mer än några timmar och drömbilden är redan gjord! Att saker händer i den här hastigheten är absolut inget vi naturfotografer är vana vid.
På natten sov jag gott i gömslet. Jag drömde såklart om det nyligen upplevda mötet och gick i tankarna igenom händelsen, bit för bit. Stundtals kändes allt mer som en dröm än något som hänt i verkligheten.
Nu återstod ytterligare fyra nätter här i gömslena. Det skulle visa sig ge helt andra möjligheter och nära möten med björnarna. Det är dock en annan historia som jag gärna berättar om vid något annat tillfälle.
Viktig naturturism
Vistelsen i Finland gav många oförglömliga möten med björnar som jag aldrig trott var möjliga innan. Det är något visst med att möta vilda djur på nära håll utan att de är störda av ens närhet. Plötsligt är man ett ”spöke” i naturen, en betraktare som inte djuren vet om. Det gör att naturen på något märkligt sätt öppnar upp sig och visar sig från en helt annan sida. En del pratar om björnfrossa, kanske var det just det jag upplevde då den första björnen stod där på myren? Känslan var en kraftfull rysning och som att jag frös till genom hela kroppen, fast det var jättevarmt i gömslet.
Denna typ av naturturism är så viktig! Under den veckan jag var i Finland pratade jag med människor från Storbritannien, Schweiz, Ungern, Sverige, Finland, Nederländerna, Tyskland och USA. Alla hade betalat för att få uppleva dessa fantastiska möten med björnarna. För mig är det givet att det är värt pengarna. Det är egentligen inte är ett möte med en björn du köper dig, utan ett minne för resten av livet.
I framtiden hoppas jag på fler chanser att uppleva björn på liknande sätt. Det vore spännande att få göra om detta, helst i vår svenska natur i stället för i Finland. Att få uppleva björn på hemmaplan skulle göra upplevelsen ännu starkare. De finns ju i våra skogar också…
Text och foto Mårten Lundgren
”Ända sedan jag var en liten pojke har jag fascinerats av fotografins krafter, samtidigt som jag beundrat de människor som kunnat skapa sina egna bilder. Kanske är det därför inte så konstigt att jag under alla år studerat många bilder i alla dess former. Vissa har talat till mig lite extra och sitter därmed kvar på näthinnan, även känslan jag fick då jag första gången betraktade bilden finns kvar. Det här är starka bilder som med all sannolikhet alltid kommer att finnas med mig på ett eller annat sätt. Ett sådant exempel är John Bauers illustrationer från sagoberättelserna om och troll och väsen i skogen.
Mitt intresse för naturen har också alltid varit starkt och någonting självklart för mig. Skogen är en plats som på många sätt alltid känts som ett andra hem. Kanske beror detta på att min släkt har sina rötter här i de dunkla Kolmårdsskogarna, norr om Norrköping.
Jag finner det både roligt och givande av att vara ute i skog och mark med min kamera för att hitta ”bilder” att göra. Ibland blir det landskap, andra gånger blommor, men det jag kanske brinner allra mest för är djurmöten. Det är något speciellt att stå öga mot öga med ett vilt djur.
Vill ni titta mer på mina bilder så finner ni ett urval här på min Instagram (https://www.instagram.com/maarten_lundgren/) eller min blogg (https://ml-naturephotography.blogspot.com/).”
