Den 2 juni släpptes inventeringsrapporten för den Skandinaviska vargpopulationen 2024/2025. Den visar en minskning av vargstammen, men Naturvårdsverket påstår även att Sverige fått fem nya vargar invandrade från öst. Det är en sanning med modifikation, då ingen av dessa fem vargar har kommit ner till vargbältet. Två av nykomlingarna sköts redan förra året, de andra tre sågs senast utanför Sveriges gräns.
Jämfört med förra säsongen 2023/2024, då den svenska populationen uppskattades till 375 individer, har antalet vargar i Sverige minskat från 375 till cirka 355 individer.
Samma dag som inventeringsrapporten publiceras går Naturvårdsverket (NVV) ut i ett pressmeddelande med kommentarer. NVV konstaterar bland annat att inavels- koefficienten har minskat från 0,23 (23%) vid förra inventeringen, till 0,21 (21%) i år och att inavelskoefficienten är den lägsta sedan 1998.
Syskonparningar fortfarande vanligt
Detta är dock en klen tröst, då 0,21 (21%) fortfarande ligger inom koefficienten för syskonparning. Som jämförelse kan nämnas att Svenska Kennelklubben accepterar
en inavelskoefficient på maximalt 0,0625 (6,25%) för hunduppfödare. Med andra ord är det en bit kvar, innan vår skandinaviska vargpopulation har kommit ner till samma nivå, eller helst lägre, än den som gäller för seriösa hunduppfödare som vill hålla sin hundras frisk.
Invandrade vargar redan döda
I rapporten framhåller NVV även att det kommit in fem invandrade vargar från Finland/Ryssland, till Skandinavien, två hanar och tre tikar. Detta är dock en sanning med modifikation. Båda hanarna sköts i norra Sverige, i november respektive december 2024. De är alltså redan borta för alltid och har tyvärr inte fått möjlighet att ge avkomma.
De tre tikarna sågs senast i slutet av 2024, i gränsområdet mellan Finland, Norge och Ryssland. Ingen av dessa tikar, har alltså ännu tillfört några nya gener till vår Skandinaviska vargpopulation. De kan med andra ord inte räknas som fullvärdiga immigranter, innan de själva har gett avkomma till en så kallad F1:a (första generationens avkomma från helt ny genkombination), som sedan i sin tur har fått avkomma, en så kallad F2:a.
Enligt Skandulv vet man vid en förfrågan den 26 juni, inte var de tre finsk/ryska tikarna befinner sig. Det är alltså för tidigt att tala om nya immigranter som kan bidra med nya gener till vår kraftigt inavlade vargpopulation.
Sedan återstår även frågan, om dessa tre tikar kommer att kunna vandra ner till mellersta och södra delen av Skandinavien, där vargpopulationen är som tätast, med livet i behåll. Varg i renbetesområdet accepteras inte och risken för att det beviljas skyddsjakt är stor. Även illegal jakt är en fara för vargar på vandring, liksom trafiken.
Avkomma från endast sju av minst 55 immigranter
Sedan 1977 fram till idag så har jag hittat 55 immigranter som har tagit sig in i Skandinavien, av dessa 55 immigranter har endast sju gett avkomma. En av dessa immigranter är den år 2019 invandrade Setten-hanen, som numera kan ha F2-ättlingar födda i Söderåsen, i Skåne. Nu gäller det bara att dessa F2:or i sin tur får egna valpar.
Tyvärr tycks dödligheten ha varit mycket hög bland Settens avkommor så det är på tiden att de nu får chans att ge avkomma. Ett tillskott som så väl skulle behövas. Så även om Settenhanen kan ha blivit far, till fyra eller fem valpkullar och att minst en F1:a (Söderåsen), kan ha lyckats bli far, så har ingen av Settenavkommorna lyckats ge ett reellt genetiskt tillskott till vargpopulationen. Hanen registrerades första gången 2019 i Norge, så resultatet kan nog sägas vara oroväckande dåligt.
Det finns ytterligare en F1:a från Setten 2, en hane som går tillsammans med en äldre tik i Florarna i Uppland men här har det inte resulterat i valpar. Vilket kan bero på
tikens relativt höga ålder.
Endast 20 procent härstammar från nya immigranter
Det har tidigare förekommit ytterligare ett par invandrade vargar, i Svartedalen och Tunturi, men både de och eventuell avkomma efter dessa, har av oförklarliga skäl försvunnit och har därmed inte bidragit till att minska inaveln. Därmed kan man bara konstatera, att vår skandinaviska vargpopulation, fortfarande bara bär på arvsanlag från sju individer, sedan vargens återetablering 1983. Tyvärr blir det inte bättre av att 80 % av vargarna har sitt ursprung från de tidigaste invandrade vargarna och endast 20%, har fått sina anlag från senare immigranter.
Förskönande bild från Naturvårdsverket?
När jag läste kommentarerna från Naturvårdsverket, fick jag även en känsla av att man vill ge en förskönande bild av vargpopulationens situation i Sverige, vad gäller inavel och immigration av nya vargar österifrån. Försöker man från Naturvårdsverkets sida utmåla en något mer positiv bild av vargpopulationens status än vad den verkligen är,
för att kunna försvara en sänkning av nivån för GYBS? Inavelsgraden 0,21 är förvisso lägre än 0,23 men som sagt långt över vad som är önskvärt och immigranterna från öst lyser ju fortfarande med sin frånvaro.
Vargarna i den skandinaviska vargpopulationen har konstaterade inavelsdefekter såsom kryptorkism, bettfel, och problem med ryggkotor. Sedan kan man lägga till minskad fertilitet, till följd av hög inavelsgrad, så problemen är inte på något vis lösta. Vi behöver invandrade vargar och de måste ges möjlighet att komma hit naturligt av egen kraft.
Personligen tycker jag att det är beklämmande att man måste använda genetiken som argument, för att förhindra utrotning av våra rovdjur. Det ju rätt och slätt bara som så, att våra rovdjur egentligen har rätt att finnas utan en massa siffertrollande. Skyddet av vår natur, oavsett om det rör sig om djur eller växter, är en etisk / moralisk fråga och
inget annat!
Jimmy Magnusson
Foto Günter Lenhardt
Fotnot: Varginventeringen pågår från 1 oktober till 31 mars. Det innebär att vargar som skjutits under licensjakten i januari samt dött av andra skäl under periosden är medräknade. Statistiken visar alltså antalet vargar som
funnits i Sverige under perioden. Siffrorna är också
baserade på en uppskattning om att varje familjegrupp består av 10 individer. Vargarna är alltså inte räknade på individnivå och antalet är en ungefärlig siffra.
Not: Inavelskoefficienten:
Helsyskon F: 0,250 = 25% ( gäller även för förälder och avkomma). Halvsyskon F: 0,125 = 12,5%, Kusiner F: 0,0625= 6,25%
Det ger ju ytterligare perspektiv, på detta med inavelsproblematiken.
Källor: Rovdata, Skandulv, SLU-Viltskadecenter och Svenska Kennelklubben.
Senaste info om varginventeringen samt vargarnas släktträd finns på slu.se samt publications.slu där du kan söka med ”varginventering” resp ”släktträd”
Artikeln är tidigare publicerad i Våra Rovdjur 3/2025
