Det skiljer sig en hel del i hur vargar och andra rovdjur betraktas i Sverige jämfört med Grekland. Det har Vasilis Fourkiotis, som bor på Söderåsen i Skåne i dag, men som växte upp bland får- och getbönder i Grekland, fått erfara. Han har själv stor erfarenhet av boskapsvaktande hundar och tycker det är ett bra alternativ, även om den här typen av hund inte passar alla.
Vasilis familj har varit fårbönder i många generationer, och det fanns vargar i närheten när han växte upp. Det hände att de tog får. Men det var något som var accepterat.
-Jag fick aldrig lära mig att hata vargen, säger han. Jag fick lära mig att det var naturens gång.
Skillnad i tolerans mellan länderna
Vasilis säger att det finns en stabil vargstam på ungefär 2000 individer i Grekland. När han flyttade till Sverige upptäckte han att vargen inte tolereras på samma sätt här som i Grekland, trots att vargarna är mycket färre här. I stället upplever han att vargen orsakar stor panik, något som också visar sig i hur den skildras i media. I Grekland är det inte lika upphetsat.
-Man pratar väldigt sällan om vilda djur i media i Grekland, säger han. Vanligtvis bara i lokala kanaler, och då är det ofta en diskussion mellan olika organisationer.
Att vargen accepteras bättre i Grekland tror Vasilis delvis har med kulturella skillnader att göra. Han upplever att Grekland inte är så effektivt och genomorganiserat som Sverige, på gott och ont. Det gör att man tar lite lättare på saker i största allmänhet, och då har man också lättare att acceptera att vargen ibland tar tamdjur. En annan förklaring tror han är att folk på landsbygden i Grekland bor samlade i byar, medan det ligger hus utspridda överallt i skogen i Sverige. Därför är det myc- ket lättare att vargar kommer nära bebyggelsen här.
Hämndaktioner och gift
Men det är inte helt konfliktfritt i Grekland heller. I vissa områden har det alltid funnits varg, och där är de mer accepterade än där de har varit utrotade och har kommit tillbaka. Bönderna där är inte lika förberedda för att skydda sig med till exempel stängsel och herdehundar, och vargar dödas i viss mån som hämnd för angrepp.
Men det är inte bara vargarna som tar får i Grekland. Det finns gott om herrelösa hundar, och många fårägare drabbas av hundattacker. Ett annat stort problem som drabbar både vilda och tama djur är att det är vanligt att människor lägger ut förgiftade åtlar i naturen.
-Det kan vara riktat mot herrelösa hundar, vargar eller björnar, säger Vasilis. Rovdjuren drabbas, men det drabbar också herdehundarna som används för att skydda fåren. Dessutom sprider sig gifterna i näringskedjan eftersom andra djur äter de döda, förgiftade djuren.
Starkare djurskyddsorganisationer i Grekland
Jakt har inte samma betydelse i Grekland som i Sverige, och Vasilis tror inte att nedgraderingen av vargens status inom EU kommer att göra någon större skillnad där. Möj- ligen skulle det påverka dem som sysslar med jaktturism och troféjakt. Men det finns fortfarande områden långt från människor där vargarna är skyddade och får vara i fred.
-Dessutom är djurskyddsorganisationerna i Grekland starkare än i Sverige och har ett större inflytande, säger Vasilis.
Samtidigt menar han att djurskyddsorganisationerna har bättre förankring i städerna än på landsbygden, och att de behöver bli bättre på att inkludera landsbygden i sitt arbete. På vissa ställen har man till exempel börjat att arbeta med naturturism, där bönder anlitas för att guida turister som vill se vargarna.
Han har själv arbetat för djurskyddsorganisationen Arcturos som bildades 1992. Den har bland annat byggt upp fristäder för björnar och vargar som inte kan vistas i det vilda och föder upp grekiska herdehundar som fårbönderna får gratis.
Vasilis har en pragmatisk inställning till vargarna. Men han tror att vi behöver bli bättre på att informera och bli mer flexibla om vi ska behålla rovdjuren.
-Jag är varken extremt mot eller extremt för vargarna. Jag är i mitten, säger han. Vi måste acceptera att vargarna finns där för de håller ekosystemet friskt. De är ekosystemets doktorer om man ser det långsiktigt.
Första grekiska herdehunden i Sverige
Att föda upp grekiska herdehundar var Vasilis Fourkiotis favoritsysselsättning när han var aktiv i djurskyddsorganisationen Arcturos i Grekland. Han har fött upp hundratals valpar och har en stark känsla för rasen. När han började att arbeta på Söderåsens Älgpark i Skåne fick han möjlighet att ta in en grekisk herdehund till Sverige. Så vitt han vet den första av sitt slag här. Hunden heter Garm och var sju månader när han kom till Sverige vid årsskiftet.
-Tanken är att använda honom för att vakta getterna i älgparken på nätterna, säger Vasilis. Det finns varg i närheten och vi har haft ett vargangrepp här.
Rasen har mycket gamla anor. De är speciellt avlade för att skydda får, getter och nötkreatur mot rovdjursangrepp, och det finns liknande hundraser i Ungern, Italien och Polen. Men trots sin långa historia höll rasen ändå på att försvinna. På 1980-talet var den nästan utrotad i Grekland. En del bönder tog in andra typer av boskapsvaktande hundar från utlandet och herdehundarna har också korsats med andra raser vilket ändrat deras karaktär. 1998 började Acrturos att föda upp renrasiga grekiska herdehundar för att återintroducera dem.
Ingen hund för vem som helst, kräver sin ägare
Hundarna är självständiga och har en stark instinkt att skydda flocken. De gör bara korta utfall mot rovdjur som angriper och stannar kvar hos flocken för att skydda den. De är ingen hund för alla och behöver ha rätt ägare som kan hantera dem. De kräver tidig socialisering och är inte lämpliga för nybörjare. Men tränas de rätt blir de inte så aggressiva mot annat än rovdjur.
Det var mycket pappersarbete innan Vasilis kunde ta sin hund till Sverige. Men han tvekade inte.
-Jag hade ju arbetat med de här hundarna hela mitt liv när jag kom till Sverige, och när jag så flyttade ut på landet och började arbeta på älgparken så fick jag möjlighet att ta en hit, säger han. När den vaktar getterna kan jag också visa och förklara hur den arbetar.
Det finns ingen tradition av herdehundar i Sverige, även om de finns på några ställen. De bönder Vasilis pratat med är tveksamma till exempel på grund av allemansrätten. Men även i Grekland rör sig folk ute i naturen där herdehundarna finns, påpekar Vasilis.
-Ska det fungera i Sverige måste lagen kanske bli mer flexibel, avslutar Vasilis Fourkiotis.
VIKTIGT MED TRÄNING OCH HUNDENS VÄLMÅENDE
Eftersom hundarna går lösa bland boskapen krävs dispens från Länsstyrelsen. Fungerande boskapsvaktare innebär inte endast skydd/varsel mot rovdjur utan även att hundarna själva mår bra, trivs med sin plats och fungerar i relation till omgivningen, till exempel avseende grannar. Man bör vara medveten om att det krävs mycket kunskap, tid, energi, tålamod och ansvar att uppfostra och forma en valp till en bra boskapsvaktande hund. Du kan läsa mer om boskapsvaktande hundar på SLU/Viltskadevcenter.
Tidigare publicerad i Våra Rovdjur 1/26
Bosse Johansson, Foto privat
