I ekosystemets väv är alla beroende av och påverkar varandra.
Topprovdjuren spelar en viktig reglerande roll i friska ekosystem. Sveriges moderna skogsbruk skapar ekologiska öknar. Rovdjuren driver också, med sin selektion på bytesdjuren, arternas utveckling framåt i evolutionen. Något som den mänskliga jakten inte kan ersätta. Hans Ring förklarar här och ger sitt perspektiv på sambanden mellan olika aktörer i naturen och hur det kommer sig att vårt nutida kalhyggesbruk är förödande även för rovdjuren.
Allt hänger ihop. För att ett ekologiskt system skall fungera krävs att alla delarna i systemen mår bra. De gröna växterna och svamparna är basen i systemet. Nästa skikt är alla de djur som lever på växterna. Över denna nivå finns myriader av mindre rovdjur som också är mer eller mindre allätare, dvs också äter vegetabilier. Och högst i denna ekologiska pyramid finns de s.k. topprovdjuren, som reglerar ekosystemen uppifrån, s.k. ”top-down”, till skillnad från växtbasens påverkan nedifrån som kallas ”bottom-up”.
Om den vegetativa basen slås ut, genom kalavverkningar eller annan förstöring, slås hela systemet på platsen ut. Med ett skogsbruk som ständigt genomför kalavverkningar med efterföljande trädplantager finns allt mindre mat för växtätare och därmed minskar utrymmet och maten för större rovdjur. De vilda klövdjuren utgör basen för möjligheten att ha goda stammar av stora rovdjur, såsom varg, björn och lodjur. Vill vi inte ha friska ekosystem är Sveriges sätt att hantera skogen en säker väg att genomföra artutrotning och effektiv reducering av biologisk mångfald.
När de vilda djurens födotillgångar i skogarna minskar, tvingas de att i större utsträckning söka upp odlingar, trädplantager, betesmarker och den grönska som finns i samhällen och städer. Och där bytet finns kommer också rovdjuren att följa efter.
Djurens hälsa och utveckling missgynnas
En annan effekt av bristen på undervegetation och bärris i de svenska trädplantagerna är att det leder till ökad konkurrens mellan klövdjursarterna där vargens huvudsakliga byte, älgen, tvingas att äta mer kvistbete med sämre näringsinnehåll. Detta leder till magrare och mindre älgar och sämre fortplantningskapacitet.
Det varmare klimatet kommer inte heller att gynna vare sig älgen eller renen. I södra halvan av landet kommer varg och lodjur att mer få hålla tillgodo med de mindre hjortdjuren och vildsvinen. Redan nu tar vargarna i södra Sverige vildsvin, vilket framgår av mängden vildsvinshår som finns i vargarnas lortar och även lodjuren tar en hel del vildsvinsungar.
Kaskadeffekter från rovdjuren gynnar mångfald
I dagens Sverige hålls de stora rovdjuren nere på en mycket låg nivå genom jakt. Så låg att de inte har tillräckligt stor inverkan på bytesdjuren som skulle behövas för att fungera som reglerare av ekosystemen.
När man återinförde vargar i Yellowstone på 1990-talet blev detta tydligt. Den nedbetade vegetationen återhämtade sig då den enormt stora populationen av wapiti (amerikansk kronhjort) minskade eftersom de utgör huvudfödan för vargen. Vegetationen kring vattendragen ökade och därmed också insekter som gav fåglarna mer mat. Bävern kom tillbaka och prärievargarna fick konkurrens, då de också ibland dödas av varg, vilket i sin tur ökade livsutrymmet för grävling och mård. Den ökade beskuggningen av vattendragen till följd av den återhämtade strandvegetationen gav något kallare vatten vilket gynnade fiskbestånden. Allt detta kallas kaskadeffekter. Detta gav forskarna en god inblick i hur viktigt ett topprovdjur är för ett stabilt ekosystem.
Därför kallas också de stora rovdjuren ”key-stone-spieces”, nyckelarter, eftersom deras närvaro indikerar fungerande ekosystem. Detta under förutsättningen att de är tillräckligt många för att kunna påverka systemet i tillräcklig utsträckning.
Men i Sverige envisas vi med att hålla de stora rovdjuren i alltför små populationer och vi envisas med att sätta gränserna för gynnsam bevarandestatus (GYBS) på så låga nivåer att våra stora rovdjur inte når upp till den nivå där de kan sägas reglera den svenska faunan och spela sin ekologiska och evolutionära roll.
Rovdjuren är drivkraft i evolutionen
Rovdjuren är samtidigt avgörande medspelare i evolutionen. Den evolutionära kapprustningen mellan rovdjur och bytesdjur, där såväl de jagande som de jagade djurens lukt, syn, hörsel, snabbhet, smarthet och andra färdigheter premieras, kan inte den mänskliga jakten efterhärma. Rovdjurens selektion i jakten på sina bytesdjur tar bort de svagaste och sjuka och gynnar de mest livsdugliga individerna och därmed utvecklingen i bytesdjurens populationer.
De djur som kommer framför bössan kan aldrig bedömas efter sin fitness, livsduglighet, utan den mänskliga jakten blir som ett lotteri. Såvida människan inte jagar de största djuren med de finaste troféerna (tjockaste skinnet, största hornkronorna). Det kan snarare sägas driva evolutionen i motsatt riktning. Därför har vi i Sverige älgar med de minsta hornkronorna jämfört med övriga älgar i världen. Därför finns i dag i Afrika elefanter som saknar betar eftersom de största blivit hårt jagade, både lagligt och illegalt.
Bättre för älgen att förvaltas av vargen än av människan
Hur stor inverkan på ekosystemen har dagens stora rovdjur i Sverige? I dag tar den svenska vargstammen på ca 350 djur 6000-7000 älgar per år och de mänskliga jägarna skjuter ca 85 000 älgar per år. Totalt sett har vargen inte särskilt stort inflytande på Sveriges älgstam. Men lokalt kan vargen ha lika stor inverkan på de lokala älgbestånden som människan har. Men det är även där stor skillnad på urvalet av byten. Vargen tar i huvudsak älgar som är yngre än två år medan de mänskliga jägarna skjuter minst hälften vuxna djur, gärna med stora troféer/hornkronor. Åldersnivån hos den svenska älgstammen är därför mycket låg, medan åldersnivån i en älgstam som i huvudsak beskattas av stora rovdjur är betydligt högre, vilket innebär att där finns riktigt fullvuxna älgar.
Detta är en viktig skillnad. Älgkorna föredrar fullvuxna tjurar med stora kronor och det blir då dessa individer som får föra sina gener vidare. Avsaknaden av fullvuxna och attraktiva älgtjurar gör att älgkorna väntar med parningen i det längsta. Till slut sker den ändå sent på säsongen då kon får nöja sig med utbudet som finns, med följd att kalvarna föds senare och går miste om den näringsrika starten med den tidigare markvegetationen som innehåller mer protein. Kalvarna som alltså föds senare på året hinner inte nå den vikt de behöver för att klara den magrare dieten under vinterhalvåret. Deras könsmognad kan t.o.m. förskjutas ett år och de får ett handikapp för resten av livet, dvs de förblir mindre än de älgar som fötts i normal tid på våren. Även foderbrist i skogen till följd av skogsbruksmetoderna har orsakat att älgar blir mindre och kalvar dör i förtid.
Lodjur och rådjur har levt ihop i två miljoner år
Det finns i dag runt 1250 lodjur i Sverige, spridda över nästan hela landet. Lokalt kan de ha en inverkan på den lokala rådjurspopulationen. Men totalt sett över hela landet räcker inte 1000 lodjur till för att kunna utöva den roll i ekosystemet de haft i de cirka två miljoner år som de levt tillsammans med rådjuren.
Lokatten är, enligt Lars Werdelin, professor och forskare i paleontologi på Naturhistoriska Museet, evolutionärt anpassad att ta snabba, mindre hjortdjur, vilket deras starka, långa bakben skvallrar om. Både de första lodjuren och de första rådjuren uppstod och utvecklades i Sibirien. Båda arterna vandrade sedan in i Europa och splittrades i mindre underarter – anpassade till det varmare klimatet.
Dags att låta naturen styra mer
Och det är detta evolutionära samspel som borde vara avgörande för hur ekosystemen skall skötas i framtiden. De stora rovdjuren måste få ta större plats i ekosystemen än vad vi idag tillåter dem att göra. Långsiktligt är detta den enda vägen att arbeta med vilt- och faunavård – att i så stor utsträckning som möjligt restaurera vingklippta ekosystem. Då måste också basen finnas där – vegetationen, skogen och alla dess invånare, från mikroorganismer, svampar, örter, bär, ris till en stor blandning av olika trädarter och därmed också topprovdjuren som reglerare av systemet.
Dagens skogsbruk förstör denna bas gång på gång med de kalavverkningar som sker vart 70:e -80:e år på varje geografisk punkt. På sikt är denna metod ett mord på ekosystemen.
Träflis och grus i stället för det livsnödvändiga bärriset
Med dagens sätt att åstadkomma kalhyggen blir det inte mycket mat kvar till viltet. Allt söndertrasas till träflis och vid markberedningen återstår bara sten och grus, lite lera och ännu mer träflis. Träflis är bra att strö i trädgården där man vill att inget ska växa. Så småningom växer på hygget kruståtel (ett gräs) och ormbunkar – men det är ingen mat för de vilda klövdjuren och där finns då heller ingen mat att hämta för rovdjur.
Enligt rörelsen ”Skydda Skogen”, i deras skrift ”Blåbär är viktiga för många arter och missgynnas av skogsbruk”, har på 50 år kalhyggesverksamheten och de mörka granplantagerna minskat blåbärsriset med 50 procent, vilket betyder att den tidigare beräknade produktionen av blåbär – 250 000 ton per år – halverats.
På Riksskogstaxeringens permanenta försöksytor redovisas hur blåbär har svårt att överleva kalhuggning och markberedning. En jämförelse från åren 1970 till 2010 visade i försöksserien en minskning med nära 44 procent.
Klövdjuren har blivit av med en stor del av sitt bästa foder och får söka sig andra näringskällor, som tallbarr och björk, och det gäller i första hand älgarna. I södra och mellersta Sverige har det resulterat i allt mindre älgar och för tidig död av årskalvarna. Djuren lider näringsbrist.
I en studie som leds av Annika Felton vid SLU, ”Skogsskötsel och klövvilt i samspel – fodret i fältskiktet är en viktig pusselbit” (projekt ERICA) påpekas hur viktigt bärriset är i ekologiska sammanhang: ”Fältskiktet i Sveriges skogar är ofta dominerat av risarterna blåbär, lingon eller ljung. Dessa nyckelarter spelar en stor roll i våra skogsekosystem. Bland annat som viktig foderresurs för älgar, rådjur och hjortar (klövvilt)”.
HANS RING
Lästips:
- Är älgen en giraff? av Annika Felton (SLU)
- Trophic cascades av John Tereborgh och James A. Estes.
