Naturfotografen Staffan Widstrand har jobbat med naturbaserad turism i 40 år och anordnat fotoresor över stora delar av världen. Han menar att Sverige har fantastiska möjligheter, men att den politiska oviljan sätter käppar i hjulen.
Fotografen Staffan Widstrand har varit fascinerad av vilda djur ända sedan han var liten. Från ekorrar och vesslor till älgar och valar. De karismatiska djurarterna lockar mest förstås. Som till exempel våra rovdjur.
– Men jag är förälskad i hela vårt naturarv. Det är en del av landet Sveriges och svenskarnas DNA. De arter som människan utrotat i vårt land har vi ett ansvar för att få tillbaka. De arter som naturligt finns här har vi ett ansvar för att ha kvar. De invasiva arter som människan fört in har vi ett ansvar för att ta bort, så långt möjligt, konstaterar Staffan. Han menar också att Sverige har tillgångar som inte tas tillvara.
– Under 40 års tid har jag av och till jobbat med naturbaserad turism, i och från Sverige. Jag tror jag känner den mycket stora målgruppen ganska väl, både bland skandinaver och bland folk betydligt längre bortifrån. Det finns 100 procent säkert en marknad för viltskådande i Sverige. Den är potentiellt värd i alla fall flera hundra miljoner kronor per år. Utöver detta merförsäljning av hotell, restaurang, tåg, flyg, buss, taxi, camping och ökad omsättning i ett antal lokala företag, inte minst mataffärer och bensinmackar. Men i Sverige har den utvecklingen gått extremt långsamt.
Stötta viltturismen i Sverige
Staffan drar paralleller till både vårt grannland Finland där viltskådning är en stor, lukraktiv näring och till länder längre bort.
– I en rad länder är de vilda djuren landets största besöksattraktioner. Hur många hade rest till Uganda, utan bergsgorillor och schimpanser där? De flesta som åkt till Alaska och Yellowstone för att se björn och varg kan säkert tänka sig att resa till Sverige för att få se björn, varg och järv. Vilda djur har ett extremt stort turistiskt värde, som vi knappt ens nosat på i Sverige ännu. Alla Rovdjursföreningens medlemmar och vänner borde ta vara på alla möjligheter att stödja den utvecklingen genom att själva bli kunder i viltskådande företags arrangemang. Naturskydd som inte betyder ”business, jobs and income” på den plats där naturen ska skyddas, är inte långsiktigt hållbart. Skyddad natur och djur måste ge klirr i kassan i bygden. Måste. Det är också viktigt att verksamheten bedrivs proffsigt för att locka mer vana naturturister och kunna konkurrera.
Rovdjursjaktförbud istället för sabotage
Den största utmaningen för att bedriva den här typen av turism i Sverige, enligt Staffan, stavas bland annat Jantelagen, “så har vi aldrig gjort förut” och okunnig negativism på Länsstyrelsernas naturvårds- enheter. Dessutom är jägarorganisationernas direkta motvilja mot allt annat bruk av vårt vilt än till att skjuta på, ett stort problem.
– Det finns exempel där man prickskjuter på att för- störa för just de entreprenörer som vågat börja med rovdjursskådning. Målinriktat skjuter man bort de djur och djurfamiljer som lokala entreprenörer börjat bygga en verksamhet kring. Enligt min mening borde det införas generellt rovdjursjaktsförbud runt alla viltskådningsarrangörers anläggningar med gömslen, på en viss radie runtom, tex 2-3 kilometer. Och får man åtla för jakt måste man kunna få åtla för turism. Är viltskådningsanläggningen/gömslena på annans mark, givetvis efter kontrakt med markägaren, kan det bli viktiga arrendeinkomster för markägaren.
Lyckad återkomst av lodjur ger inkomster
Nyligen fick Staffan Widstrand ta emot det prestigefyllda fotopriset GDT European Wildlife Photographer of the Year competition, the Rewilding Europe Award med en bild på ett iberiskt lodjur, även kallat panterlo, fotograferat i Spanien.
Här har det spanska samhället bestämt sig för att få tillbaka panterlon med bland annat jaktförbud och återutsättning av individer uppfödda i hägn. Spanien och EU har satsat många hundra miljoner kronor på lons återkomst. Ett stort skäl till återkomstsuccén är att man på flera håll nu utvecklat en stor turism runt panterlon.
– Vinnarbilden, som du ser överst i artikeln, är från ett sådant gömsleställe. Här är sannolikheten att få se loarna extremt hög. Loarna där har dessutom blivit mindre skygga och är inte fullt så rädda för människor längre. Dessutom kan Spanien turism, de ser professionellt och industriellt på det. Det blir äkta landsbygdspolitik som ger ökat företagande och lokala inkomster, inte minst kommunalskatter i avfolkningsbygder.
Även om just specifikt lodjursturism kanske inte kan bli så utbredd i Sverige som i Spanien, har Sverige stor potential för rewilding/återförvildning och därmed naturturism. Men det kräver en del arbete – och vilja.
– I det större perspektivet behöver landskapens ekologiska funktion återskapas, konstaterar Staffan. – Våtmarker, sumpskogar, gammelskogar, vattendrag och ängsmarker måste få komma tillbaka. Vissa hela områden kan också återförvildas. Genom att markägaren staten bestämmer sig för att göra på ett nytt sätt, eller genom att ett antal privata markägare bestämmer sig för det, eller alla tillsammans. Ett uppenbart sådant område är nuvarande Hornsö Ekopark, med 12 000 hektar statsägd mark. Det området borde omgående göras till nationalpark. Hornslandet är ett annat sådant område. Malingsbo-Kloten är ett naturreservat på 50 000 hektar, där det nu idkas brutalt kalhygges/plantagebruk. Det har en fantastisk potential för naturbaserad turism. Stora områden som kan sättas av till mer naturlig utveck- ling är extremt värdefullt för vårt lands naturarv. Även privata områden kan förvildas betydligt, särskilt om markägaren får ekonomiska incitament för det. Till exempel genom avsättande av skog av klimatskäl och inom EUs naturrestaureringsfonder.
Hyckleri i svensk rovdjurspolitik
Staffan sticker inte under stol med att han är missnöjd med Sveriges rovdjurspolitik.
– Varför ska vi ha så få rovdjur som möjligt? Varför inte istället så många som möjligt, av alla naturligt förekommande vilda djur? Så får man sedan ta tag i saken då riktiga problem uppstår för människorna. Tigrar, elefanter, lejon och noshörningar är inte problemfria djur. Ändå förväntar vi oss att de skyddas och bevaras, samtliga i länder som är mycket mer tätt befolkade och fattigare än Sverige. Det är hyckleri.
Han är också mycket kritisk till beslutet om licensjakt på varg där 30 vargar ska dödas i 2025 års licensjakt.
– Det är för många. Jag är generellt helt emot licensjakt på våra stora, fridlysta rovdjur, med teoretiska jaktantal här och där. Skyddsjakt kan däremot i flera fall vara befogat. Jag tänker som det amerikanska talesättet “Dont fix it, if it aint broken”. Har inte Länsstyrelserna viktigare saker att tänka på i samhället än att detaljreglera djur med päls och fyra ben som springer i skogen? Att skjuta bort vargfamiljer bara för att fylla någon slags pervers managementteoretisk “kvot” är enfaldigt. Ska politiker sitta och rösta om exakt hur många djur av olika sorter vi ska ha? Ska vi rösta om ekorrarnas antal? Ska harar förbjudas i vissa kommuner? Nolltolerans mot rådjur? De äter ju trots allt en del tulpaner… De vargar som inte gör någon skada kan väl få leva i fred? De individer som straffar ut sig genom att skapa för mycket problem, får man ta bort.
Vi måste försöka anpassa oss
Ett sätt att minska riskerna är förstås att som tam- djurägare sätta upp rovdjursavisande stängsel.
– Det hade jag gjort direkt om jag haft får. Att ha får i vargområde och inte sätta upp RAS stängsel är dumt. Annars får man springa och jaga vargarna i skogen varje gång de tar får. Det tar aldrig slut eftersom det kommer nya vargar eller loar. Vi människor får med all respekt också göra vår del av läxan. Vi får i alla fall försöka anpassa oss.
Berättat för Susann Engqvist, Foto Staffan Widstrand
Artikeln är tidigare publicerad i Våra Rovdjur 4/2024
Staffan Widstrand är även en av grundarna till den internationella rovdjurssajten Swedens Big Five. Läs mer här:
