Foto (C) Anna-Karin Lieber
Björnarna kom så pass nära att det gick bra att fotografera även med en enklare systemkamera.

Äntligen fick Anna-Karin Lieber göra verklighet av sin dröm om att spana på björn i östra Finland. Det blev precis så fantastiskt som hon hoppats. Här är hennes berättelse.

I flera år har jag drömt om att få besöka området i norra Karelen där man kan få studera och fotografera vilda björnar från gömslen. Vi reste med organisatören Rovdjursland, med Magnus Fredriksson som mycket kunnig reseledare. Resan bokade min man och jag redan ett halvår innan, vilket var i sista stund eftersom det nästan var fullbokat. Vi valde att köra bil dit eftersom vi passade på att hälsa på bekanta i Finland på vägen och även semestra lite till i området. Ett annat alternativ är annars att flyga dit, organisatören ordnar då med transfer till och från flygplatsen.

Olika björngömslen varje natt

Lodgen låg ligger naturskönt vid en sjö, och det fanns möjlighet till både bad och bastu för den hågade. Det var helt fullbokat i september när vi var där, och fler reseledare från olika länder planerade vilka gömslen som skulle delas ut till respektive grupp. Man kunde få olika gömslen varje natt, en del mot sjökanten, andra i skogen eller mot en myr. Allt för att ge besökaren möjlighet att fotografera björnarna i olika miljöer och ljus.

Vi gick ut till gömslena i samlad tropp vid fyratiden på eftermiddagen, efter att ha ätit middag och fått med oss en ryggsäck med fika (kaffe, mackor, yoghurt och frukt). Gömslena rymmer i regel två personer men det finns några singelgömslen och några lite större också. Gömslena är små, innehåller bara en bänk med fyra gluggar för kamerorna och varsin brits att sova på. Ungefär samtidigt som vi installerade oss i gömslena gick man ut och lade lite godsaker i åtellådor på olika platser i områdena runt gömslena. Man åtlade med slaktrester och hundmat.

Ett av de gömslen vi spanade ifrån. Det var lagom stort för två personer.

Dröjde inte länge innan första björnarna dök upp

Sen blev det stilla och alla väntade spänt med fullt fokus på skogskanterna. Det tog i regel inte heller så lång tid innan de första björnarna dök upp. De var mycket vaksamma och närmade sig försiktigt men målmedvetet de lådor som placerats ut.

De björnar vi såg var dels två björnhonor med ungar, dels några ensamma hannar. Björnhonorna hade två respektive fyra fjolårsungar, och var välkända på lodgen. Den äldsta har Magnus på Rovdjursland följt sedan 2014, hon kallades ”Lumikki” som betyder Snövit på finska. Detta på grund av hennes ovanligt ljusa färg. Lumikki fick 2018 en unge med likadan ljus färg som fick namnet Blondie. Det var dessa två honor med ungar som nu besökte gömselområdet.

Foto (C) Anna-Karin Lieber
Björnhonan Lumikki med den nyfikna fjolårsungen var en trevlig bekantskap.

Intressant att notera är också att fjolårsungarna stannar hos sin mor hela året och sover i samma ide även andra vintern. Först som treåringar, när modern i regel har nya årsungar, får de klara sig på egen hand. De ungar vi såg var alla fjolårsungar, och det var verkligen stor skillnad på deras personligheter. En ljus hanne (tror vi i alla fall) var väldigt försigkommen och var alltid först fram till godsakerna. Han lyssnade inte heller på sin mamma utan dröjde sig kvar längst, vilket fick henne att brumma irriterat. En annan liten mörk unge var däremot alltid sist fram och blev oftast utan, vilket var hjärtknipande att se.

Björnarna vana vid kameraljud, men skrämda av hostningar

Det är en fantastisk känsla att titta så nära som några meter från dessa majestätiska djur. De är dock mycket skygga och flydde direkt vid minsta ljud, så man fick verkligen sitta alldeles stilla och tyst. Kamerornas klickande verkar de ha vant sig vid, men mänskliga ljud som hostningar och prat skrämde iväg dem. Det var också intressant att studera deras inbördes sociala status, och hur modern tillrättavisade sina ungar. Blondie gjorde vid ett tillfälle ett skenanfall mot sin mor Lumikki, förmodligen för att skydda sina egna ungar. När en hanne dök upp, försvann honorna och ungarna direkt. Honor och hanar går inte tillsammans annat än vid brunsten, och hannarna kan utgöra en fara för ungarna.

Foto (C) Anna-Karin Lieber
Det är inte bara vi som spanar, björnarna håller också noga koll på varandra. Kommer en hane försvinner
honorna med sina ungar direkt.

Dunkläder värmde gott i kylan

När mörkret föll fick vi krypa ner i sovsäcken och sova några timmar innan det ljusnarde Vid denna tidpunkt på året är det ganska kallt i gömslena på natten, extra kläder som dunjacka och dunkjol/dunbyxor behövdes i sovsäcken.

Vid åttatiden morgonen efter gick vi tillbaka i samlad tropp och fick en rejäl frukost. Efter detta vilade de flesta några timmar innan det var dags för den dagliga genomgången där alla berättade vad vi sett och diskuterade olika tips för bästa tänkbara foton.

Vi som inte är några proffsfotografer fick lära oss lite om slutartider, bländartal och ISO-tal. Men vi var mycket nöjda ändå med den upplevelse vi fick och de bilder vi lyckades ta med vår standardutrustning. Tack vare att vi kom så nära björnarna fungerade det fint att fotografera även för oss.

Lämplig verksamhet även för Sverige

Hela vistelsen varade en vecka, varav fem nätter i gömslen. Det var en oförglömlig upplevelse, och något jag kunde önska att fler företag och markägare vill satsa på även här i Sverige. Med tanke på att denna lodge i norra Finland var helt fullbokad med besökare från hela världen (vi pratade med människor från Danmark, Tyskland, Nederländerna, England, USA och Kina bara den veckan vi var där), finns ett enormt internationellt intresse för den här typen av vildmarksupplevelser.

Ett annat gömsle, även det vackert placerat vid sjön.

Text och Foto Anna-Karin Lieber

Fotnot: Exempel på företag som anordnar den här typen av resor där man kan fotografera eller studera vilda rovdjur är till exempel Rovdjursland, Zoom Fotoresor och Wild Nature Fotoresor.

Artikeln är tidigare publicerad i Våra Rovdjur 4/2022

Lär dig mer om björnen här:

Ditt stöd är viktigt för att hjälpa oss i vårt arbete för att våra stora svenska rovdjur ska få leva kvar i vår natur. De är ovärderliga.

Rovdjursföreningen

Mer från Tidningen Våra Rovdjur