Naturfotografen Mårten Lundgren medverkar ibland i Våra Rovdjur, främst med artiklar som handlar om rovfåglar och ugglor. Nu kan vi även njuta av hans fina bilder och kåserande upplevelser i naturen en gång i månaden här på sajten. I detta kåseri berättar han om hur han plötsligt träffade på ett gäng lekfulla uttrar.
Utteröverraskning
Mina fotoäventyr i naturen blir ofta inte som de var tänkta från början då jag begav mig ut. Visst händer det att det blir precis som jag hade hoppats, eller till och med bättre, men de gångerna är lätträknade. På något sätt är det ändå skönt de gånger allt faktiskt stämmer och jag lyckas med det som jag planerat. Som när jag beger mig ut för att fånga vårens allra första trana på bild och lyckas. Eller när jag äntligen gör bilden på älgtjuren i dimma, som jag hoppats på att få göra med ”de rätta” förutsättningarna under en längre tid.
Det som förhöjer spänningen och ger en extra krydda till oss naturfotografer är de händelser och möten som sällan inträffar. Tillfällen där det händer något spektakulärt som jag inte ens kunnat drömma om. I dessa fall gäller det såklart att vara beredd och fånga ögonblicket. Kanske är det till och med just då vi naturfotografer blir som allra bäst?
Bitande kall morgon i skogen
Den här händelsen utspelade sig en dag i mitten av december för några år sedan. Jag hade stigit upp mycket tidigt för att bege mig ut i skogen. Jag hade en tanke om en grupp med kronhjortar som höll till på ett kalhygge, som nu efter några år blivit till en betydligt trevligare plats, än den var i samband med att skogen höggs ned. Det dova decemberljuset skulle förhoppningsvis kunna ge mig några fina bilder. Vid flera tillfällen hade jag sett denna lilla grupp med kronhjortar hålla till just där, men aldrig lyckats fånga dem på bild.
Som de flesta decembermorgnar var även denna ganska kylig, även om termometern visade någon plusgrad. Hög luftfuktighet med dimma och bara någon enstaka plusgrad, ger ett ganska rått väder som riktigt tränger in genom kläderna, hela vägen in i benmärgen. Men det kan ge spännande bilder…
Länge och väl satt jag vid kalhygget och väntade på att kronhjortarna skulle komma ut ur skogen. Men den här morgonen verkade det dock inte bättre än att de hade bestämt sig för att vara någon helt annanstans. Efter någon dryg timmes vakande på en stubbe intill hygget började jag känna att kylan trängde allt längre in under de åtskilliga klädeslager jag hade på mig, det nästan värkte i fingrar och leder. Även om jag själv anser mig som uthållig fattade jag beslutet att ge upp och bege mig hem.
Spontan spaning från bron
Frusen och trött så ställde jag in värmen på max i bilen och startade sedan min färd hemåt på den slingriga lilla grusvägen genom skogen. Jag längtade hem till mitt hus och värmen. Efter några kilometer på grusvägens ojämna underlag närmade jag mig en liten å, där jag tillbringade en hel sommar för att fotografera en bäver som under sommarnätterna byggde på en damm. Försiktigt sänkte jag farten, tittade i backspeglarna och stannade till, något jag brukar göra då jag passerar den här platsen. På den lilla bron är utsikten över ån nämligen riktigt bra. Här har jag inte bara fotat bäver, utan även forsärla, rödhake, gärdsmyg, strömstare, rådjur och sparvuggla. En god vän berättade även för mig att just här rörde det sig varg på 1990-talet, då de uppehöll sig i Kolmårdsskogen under en period. Med andra ord är just den denna plats en riktig ”hotspot”, då det onekligen aldrig riktigt går att veta vad som finns eller rör sig här.
Precis som på hygget var allt lugnt och stilla även här, inte en krusning syntes på den spegelblanka ytan. Men så plötsligt började vattnet att röra på sig. Det kom en våg som var formad som ett ”v” farandes fram genom den lilla bäcken i riktning mot mig på bron. Något dök sedan ned i det kolsvarta vattnet, samtidigt som den v-formade vågen försvann från vattenytan. Det prasslade och rörde sig på land en bit längre bort. Men vad sjutton är detta!? sa jag tyst för mig själv. Kanske var min hjärna så inställd på att jag skulle få se en bäver komma simma här i den lilla ån, vilket såklart inte är särskilt konstigt efter alla timmarna under sommaren, då jag suttit här och spanat. Det tog ganska lång tid innan jag insåg att det faktiskt var en utter som kom simmandes i vattnet.
Lek och paddjakt
Det visade sig dock inte bara vara en utter, utan tre stycken! En av dem kom springandes på strandbanken bredvid ån och två kom simmandes. Plötsligt sprang en av uttrarna i vattnet upp på land och mötte den som kom på strandbanken. De började brottas ihärdigt och tumlade runt i strandbankens kladdiga lera så att leran sprutade åt alla håll. Därefter blev det tafattlek, där den ena uttern blev jagad av den andra mellan träd och genom snår.
Efter en liten stund, då brottningsmatch och tafattleken var över, sprang de två uttrarna ned till vattnet, där den tredje uttern mötte upp. Här började de nu simma motströms, mot bron där jag stod parkerad med bilen. Plötsligt stannar den utter som var i mitten upp, medan de andra två fortsätter längs båda kanterna. Uttern som stannat böjer snabbt ned huvudet i vattnet och när han lyfter upp det ur vattnet igen har den fångat en padda som hänger halvvägs ut ur munnen. Med bestämda och ihärdiga tuggor slukar uttern den stora paddan och simmar sedan vidare mot de andra två uttrarna som nu kommit så nära att jag inte ens längre ser dem. Jag har nästan slagit knut på mig själv, då jag hänger ut genom bilfönstret med mitt stora teleobjektiv och fotar den pågående showen med full entusiasm!
Uttrarna vänder sedan och simmar längs ån igen tillbaka från det håll de ursprungligen kom ifrån. De stannar upp och hittar återigen ett gäng med paddor som de slukar. De simmar runt och jagar sannolikt runt efter ännu flera, men utan att lyckas. Därefter sätter de full fart längs bäcken igen, tills de försvinner utom synhåll där bäcken svänger tvärt.
När jag efter en tids väntan åter igen påbörjar resan hemåt reflekterar jag över vilken otroligt mäktig upplevelse jag precis fått vara med om! Detta var bara mitt andra möte med uttrar och jag har aldrig fått uppleva när de jagar och äter på detta sätt. Kronhjortarna visade sig aldrig, men istället fick jag detta fantastiska uttermöte.
Naturen går verkligen inte att regissera, den är bara att acceptera precis som den är. Det blev även tydligt för mig att varje del av skogen har sin historia att berätta. Men för att få ta del av denna krävs det att man som gäst ger sig till tåls och låter naturen berätta historien i sin takt, för i skogen finns inget tidschema och ingen stress. I skogen finns det bara en viktig regel – att leva i nuet och därmed överleva…
Text och foto Mårten Lundgren
”Ända sedan jag var en liten pojke har jag fascinerats av fotografins krafter, samtidigt som jag beundrat de människor som kunnat skapa sina egna bilder. Kanske är det därför inte så konstigt att jag under alla år studerat många bilder i alla dess former. Vissa har talat till mig lite extra och sitter därmed kvar på näthinnan, även känslan jag fick då jag första gången betraktade bilden finns kvar. Det här är starka bilder som med all sannolikhet alltid kommer att finnas med mig på ett eller annat sätt. Ett sådant exempel är John Bauers illustrationer från sagoberättelserna om och troll och väsen i skogen.
Mitt intresse för naturen har också alltid varit starkt och någonting självklart för mig. Skogen är en plats som på många sätt alltid känts som ett andra hem. Kanske beror detta på att min släkt har sina rötter här i de dunkla Kolmårdsskogarna, norr om Norrköping.
Jag finner det både roligt och givande av att vara ute i skog och mark med min kamera för att hitta ”bilder” att göra. Ibland blir det landskap, andra gånger blommor, men det jag kanske brinner allra mest för är djurmöten. Det är något speciellt att stå öga mot öga med ett vilt djur.
Vill ni titta mer på mina bilder så finner ni ett urval här på min Instagram (https://www.instagram.com/maarten_lundgren/) eller min blogg (https://ml-naturephotography.blogspot.com/).”
