Naturfotografen Mårten Lundgren medverkar ibland i Våra Rovdjur, främst med artiklar som handlar om rovfåglar och ugglor. Nu kan vi även njuta av hans fina bilder och kåserande upplevelser i naturen en gång i månaden här på sajten. I detta kåseri berättar han om hur några oroliga tranor ledde till hans livs första lodjursmöte.
Den oförutsägbara naturen
Som naturfotograf är det otänkbart att ogilla naturen. Det skulle inte gå att vistas i den så frekvent om man inte tycker om den, eller rent av älskar den. Men naturen är ändå en väldigt speciell plats, på både gott och ont. Det som jag tror många uppfattar som irriterande med just naturen är att den är helt omöjlig att förutsäga och än mindre att regissera. Naturen lever sitt eget liv, ett liv som ofta har en helt annan rytm än den vi människor är vana vid. Naturligtvis går det ju att höja oddsen för att något ska ske på en specifik plats, genom att exempelvis lägga ut lite mat eller spela upp ljud för att locka till sig djuren, men det finns ändå inga garantier att det lyckas.
Det oförutsägbara är själva tjusningen
Personligen är jag väldigt förtjust i att aldrig veta vad som kommer hända härnäst, eller ens ha en aning om vad jag kommer att få fotografera då jag beger mig ut i naturen. På något sätt förhöjer oförutsägbarheten spänningen och jag tycker att det är själva tjusningen med att vara ute i naturen. För mig är naturen en plats som kan beröva mig uppfattningen om tid och rum till den grad att jag till och med ibland känner att jag glömmer bort att bege mig hemåt. Jag vill bara stanna kvar och fortsätta uppleva allt det fina och fantastiska som finns där ute. Visst har det blivit långa perioder i naturen där egentligen hungern är det som fått mig att ge upp.
Men ibland hade det ändå varit bra om jag kunnat vara mer beredd i förväg. Det jag strax ska berätta om är precis en sådan händelse, där jag önskat att jag varit mer förberedd på det som kom att inträffa. Det hade givit mig helt andra möjligheter till att fotografera.
En tidig vårmorgon i slutet av mars 2019 begav jag mig i vanlig ordning ut i Kolmårdsskogen tidigt, för att besöka en våtmark som jag tycker mycket om. Det fina med den här platsen är att det går en liten grusväg rakt igenom våtmarken, där vissa delar av vägen är skymd av träddungar som det går att gömma sig i så att man inte syns för de djur som håller till i våtmarken. Till den här platsen brukar det alltid komma tranor, bara någon vecka efter att den första tranan har anlänt till Hornborgasjön. Kanske är detta en av de allra första platserna man kan se tranor på i hela Kolmårdsskogen?!
Hoppades på tranor
Just den här morgonen var jag väldigt förhoppningsfull, då jag bara några dagar tidigare sett tranor i den här våtmarken. Mycket riktigt var tranorna på plats, precis som jag hade hoppats på (ibland ska man ha lite tur). Jag parkerade min bil och begav mig försiktigt ut på vägen som slingrar sig över våtmarken och vidare in i ett buskage, för att lurpassa på tranorna. Sakta men säkert spatserade de majestätiska fåglarna runt i den lilla våtmarken i jakt på föda. Långsamt rörde de sig åt det håll där jag hade placerat mig. Men jämna mellanrum stannade de upp, sträckte på halsen och ropade sitt säregna rop så att det ekade högt över trädtopparna. Efter en liten stund fick de ett svar från något håll (olika varje gång de ropade), då några andra tranor svarade på samma sätt, från en plats längre in i skogen.
Efter en stund började tranorna komma precis rakt framför den plats där jag placerat mig i buskaget, men på motsatt sida i den lilla våtmarken. Det gjorde inte så mycket, jag hade mitt stora teleobjektiv med mig och kunde fota dem även om de stod på andra sidan. Men efter en liten stund började tranorna att uppträda märkligt. Utan tvekan var det något som störde dem och gjorde dem oroliga. Till en början gick de runt och verkade inte veta hur de skulle bete sig riktigt. Efter en liten stund blev det tydligt att det var något inne i skogen bakom dem som gjorde dem oroliga. Deras blickar var som fastlimmade på skogsbrynet. Efter ytterligare en stund började de ropa mer och mer frekvent alla tre, samtidigt som de även började att tränga ihop sig på en liten tuva.
Min första tanke var att detta kanske var någon form av parningsritual som jag tidigare aldrig upplevt och att jag kanske kunde få en bild på något väldigt unikt här och nu. Jag började att komponera min bild och tänkte att detta nog kunde bli riktigt vackert i det fina morgonljuset. Precis i samma ögonblick som jag gjorde min dubbelexponering (en bild med skärpa och en i oskärpa, som automatiskt läggs samman till en bild i kameran) på tranorna så såg jag att något rörde sig i skogen bakom dem.
Kort svans och brunröd päls sprang förbi
Jag stannade till, fokuserade på skogen. Men vad är det som springer där vet jag att jag precis han tänka innan jag stelnade till och såg den korta svansen och den brunröda pälsen på ett lodjur som snabbt försvann in i skogsdunklet. En rysning av förväntan spred sig genom hela min kropp och jag började snabbt att försöka se om jag kunde få skärpa på något inne i skogen bakom tranorna. Men där fanns ingenting annat än sten, gräs, träd och ris och ja, allt annat som ingår i floran precis intill en våtmark inne i skogen.
Jag stannade upp, funderade och insåg att jag för första gången i mitt liv fått se ett livs levande lodjur i det vilda. Såhär i efterhand så spelar det faktiskt ingen roll att jag inte lyckades att fotografera lodjuret, jag är ändå så tacksam för att jag fick se detta vackra djur. Men givetvis hade jag önskat att detta tillfälle hade fått varit lite längre, allt gick så otroligt fort. Att bara få uppleva lodjuret under några sekunder kändes på tok för kort tid. Ett sådant här ögonblick vill jag utan tvekan få möjlighet att njuta av under en länge tid.
Lärt mig vara uppmärksam på omgivningen
När jag begav mig hemåt funderade jag igenom situationen flera gånger. Inte minst fick jag med mig en lärdom om att lodjur med all sannolikhet kan ta en trana om situationen tillåter. Jag har också tagit med mig en lärdom om hur stressade tranor uppträder, något som i framtiden kommer göra mig betydligt mer uppmärksam på omgivningen om jag exempelvis fotograferar tranor.
I närheten av denna våtmark finns ett litet hus. Paret som bor i detta huset kunde senare bekräfta att det faktiskt varit ett lodjur på denna plats. Lodjuret tog nämligen vägen förbi deras tomt strax efter att jag observerat det. Detta kändes skönt, inte minst för att hela händelsen kändes så overklig att jag inte riktigt visste vad jag skulle tro. Var det verkligen ett lodjur jag sett, eller var det något annat?!
Jag visar här min dubbelexponerade bild på de tre tranorna som stressade står på tuvan och ropar intensivt in mot skogen. Någonstans bakom dem, inne bland träden finns det ett lodjur, men det syns inte på den här bilden, tro mig, jag har studerat den mycket noga. Så tråkigt och vilken otur kanske du tänker nu? Nja, eller så ser du här en bild på tre tranor som är stressade av ett lodjur. En bild som jag aldrig tror någon annan naturfotograf visat tidigare…
Text och foto Mårten Lundgren
”Ända sedan jag var en liten pojke har jag fascinerats av fotografins krafter, samtidigt som jag beundrat de människor som kunnat skapa sina egna bilder. Kanske är det därför inte så konstigt att jag under alla år studerat många bilder i alla dess former. Vissa har talat till mig lite extra och sitter därmed kvar på näthinnan, även känslan jag fick då jag första gången betraktade bilden finns kvar. Det här är starka bilder som med all sannolikhet alltid kommer att finnas med mig på ett eller annat sätt. Ett sådant exempel är John Bauers illustrationer från sagoberättelserna om och troll och väsen i skogen.
Mitt intresse för naturen har också alltid varit starkt och någonting självklart för mig. Skogen är en plats som på många sätt alltid känts som ett andra hem. Kanske beror detta på att min släkt har sina rötter här i de dunkla Kolmårdsskogarna, norr om Norrköping.
Jag finner det både roligt och givande av att vara ute i skog och mark med min kamera för att hitta ”bilder” att göra. Ibland blir det landskap, andra gånger blommor, men det jag kanske brinner allra mest för är djurmöten. Det är något speciellt att stå öga mot öga med ett vilt djur.
Vill ni titta mer på mina bilder så finner ni ett urval här på min Instagram (https://www.instagram.com/maarten_lundgren/) eller min blogg (https://ml-naturephotography.blogspot.com/).”
