Naturfotografen Mårten Lundgren medverkar ibland i Våra Rovdjur, främst med artiklar som handlar om rovfåglar och ugglor. Från och med nu kommer vi även att kunna njuta av hans fina bilder och kåserande upplevelser i naturen en gång i månaden här på sajten. I detta kåseri berättar han om en ovanligt orädd ormvråk.
Den orädda ormvråken
De flesta som någon gång försökt att fotografera en ormvråk vet att det inte är särskilt lätt. Ormvråken är en mycket skygg fågelart som ogärna exponerar sig för betraktare eller fotografer i onödan. Inte ens om du sitter i en bil och fotograferar gör det situationen särskilt hoppfull. Bilen är annars ofta utmärkt som gömsle för vilda djur och fåglar generellt, då den ses som ett naturligt inslag och gör djuren mindre rädda. De ser troligen både bil och människorna där i som en enda enhet. Men djur med väldigt bra syn, som exempelvis ormvråken, uppfattar att vi människor är inuti bilen, vilket gör den extra försiktig.
Under mina år som naturfotograf har jag många, många gånger mött ormvråkar som suttit längs skogsvägar eller andra fotografiska drömplatser, där det är lätt att stanna till med bilen utan att hindra trafiken. Men varje gång jag har gjort en ansats till att försöka att fotografera ormvråken har det misslyckats. Även om jag som fotograf är påpasslig och hissar ned bilfönstret i god tid innan jag stannar bilen, försvinner ormvråken från sin gren så fort jag riktar kameran mot den. Om du har tur, så ormvråken sitter kvar när du hissat ned bilfönstret, så hinner du precis få in skärpan innan ormvråken lämnar sin plats och glider iväg mot en ny sittplats längre bort. I princip är ormvråkar så svåra att fotografera att det ibland nästan känns bättre att inte ens försöka. Men skam den som ger sig!
En fin höstdag för ett par år sedan var jag med om en mycket märklig händelse. På en högstubbe satt en ormvråk och spejade, när jag kom åkandes med bilen. På håll hade jag sett ormvråken där den satt så fint i solljuset. Kanske var jag på den tiden lite mer outtröttlig och envis än vad jag är idag!? Försiktigt hissade jag ned bilfönstret och stack ut kameran samtidigt som jag sakta gled framåt med bilen mot vägkanten, en bit ifrån där ormvråken satt på högstubben. Nu var det nog bara cirka tjugo meter till den vackra rovfågeln. Jag tryckte försiktigt ned avtryckaren på kameran. Till min stora förvåning satt ormvråken kvar när jag gjorde första bilden, andra bilden och tredje bilden också. Nu tänkte jag att den nog skulle ge sig av vilken sekund som helst och gjorde mig därför beredd att göra några flyktbilder på den då den lämnade högstubben istället för sittbilder. Till min stora förvåning satt ormvråken kvar. Jag kunde utan problem göra några bilder till och ytterligare några. Men nu började jag faktiskt fundera på om något var fel. Var ormvråken skadad, eller var det det något annat som gjorde att den inte kunde flyga iväg från sin högstubbe? Det här hade jag aldrig tidigare varit med om! Plötsligt riktade ormvråken sin intensiva blick mot mig, studerade mig noga för att sedan vrida tillbaka huvudet och tittade ut över kalhygget igen. Jag bevittnade allt ifrån kamerans tydliga sökare. Jag förstod verkligen ingenting vid det här laget. Hur kan det komma sig att den fortfarande sitter kvar och inte lämnar högstubben?!
När ormvråken plötsligt skakade på sig, för att sedan börja att putsa sin fjäderdräkt tappade jag minst sagt hakan. Det här händer bara inte! Där satt jag nu med mitt teleobjektiv och kunde göra bilder jag bara fantiserat om tidigare. Ormvråken putsade sig noga och drog ordentligt i fjädrarna med näbben. Som naturfotograf är det något som bara går att drömma om – men nu hände det på riktigt. På det här sättet blev vi nu sittandes länge, ormvråken på sin högstubbe och jag i min bil vid vägkanten med kameran riktad mot mitt drömmotiv. Det tog åtminstone ett par timmar innan ormvråken tröttnade och bytte högstubbe. Sakta gick solen upp och belyste den vackra rovfågeln med sitt gyllene ljus på dess nya plats.
Som vanligt när något spännande eller roligt inträffar går tiden fort. Det var verkligen jättespännande och intressant att få följa ormvråken på så nära håll och se hur den slet och drog i sina fjädrar, för få fjäderdräkten i ordning. Det var en syn jag aldrig tidigare fått bevittna eller ens kunnat drömma om att jag skulle få uppleva på så här nära håll.
I efterhand har jag många gånger försökt att förstå varför just den här ormvråken var så poseringsvillig. Min teori är antingen att detta var en ungfågel eller möjligen en trött, individ, som slagit sig ned för att vila. Tröttheten gjorde helt enkelt att den inte brydde sig om mig där jag satt i bilen. Värt att tillägga är också att detta skedde under den tidiga hösten, tiden på året då ormvråkarna drar sig söder ut i landet. Men den verkliga orsaken får vi såklart aldrig reda på. Givetvis är jag än idag riktigt glad över detta ormvråksmöte och över alla de bilder jag lyckades att göra vid det här tillfället. Naturen är verkligen fantastisk på många sätt, inte minst då den väljer att visa upp sig från den här sidan…
Text och foto Mårten Lundgren
”Ända sedan jag var en liten pojke har jag fascinerats av fotografis krafter, samtidigt som jag beundrat de människor som kunnat skapa sina egna bilder. Kanske är det därför inte så konstigt att jag under alla år studerat många bilder i alla dess former. Vissa har talat till mig lite extra och sitter därmed kvar på näthinnan, även känslan jag fick då jag första gången betraktade bilden finns kvar. Det här är starka bilder som med all sannolikhet alltid kommer att finnas med mig på ett eller annat sätt. Ett sådant exempel är John Bauers illustrationer från sagoberättelserna om och troll och väsen i skogen.
Mitt intresse för naturen har också alltid varit starkt och någonting självklart för mig. Skogen – en plats som på många sätt alltid känts som ett andra hem. Kanske beror detta på att min släkt har sina rötter här i de dunkla Kolmårdsskogarna, norr om Norrköping.
Jag finner det både roligt och givande av att vara ute i skog och mark med min kamera för att hitta ”bilder” att göra. Ibland blir det landskap, andra gånger blommor, men det jag kanske brinner allra mest för är djurmöten. Det är något speciellt att stå öga mot öga med ett vilt djur.
Vill ni titta mer på mina bilder så finner ni ett urval här på min Instagram (https://www.instagram.com/maarten_lundgren/) eller min blogg (https://ml-naturephotography.blogspot.com/).”
