Henrik Andrén, lodjursforskare och professor vid institutionen för Ekologi, Grimsö forskningsstation, gav en föreläsning på Vargsymposiet i Vålådalen 2018 om lodjursstammens historiska utveckling i Sverige. Det är en historia om såväl människans stora påverkan som det intressanta ekologiska samspelet mellan lodjur och rådjur, dess huvudsakliga bytesdjur. Här följer ett referat av föreläsningen.
Henrik Andrén inleder med den aktuella ögonblicksbilden av lodjurspopulationens storlek. Inventeringsresultatet för vintern 2016-2017 visade att det då fanns 205,5 familjegrupper (hona med ungar som är 9 månader gamla) i Sverige vilket motsvarar 1 000-1 400 lodjur totalt. I Norge hittades 55,5 familjegrupper vilket motsvarar mellan 300 och 400 lodjur. På Skandinaviska halvön fanns då alltså 1 300-1 800 lodjur. Lodjuren rör sig mycket över svensk-norska gränsen och de ska ses som en sammanhängande population, menar Henrik Andrén.
Han fortsätter med en rovdjurspolitisk tillbakablick. År 2000, efter den första rovdjursutredningen 1998, sattes en miniminivå för lodjur i Sverige till 300 familjegrupper i hela landet samtidigt som toleransnivån i renskötselområdet sattes till 400 individer, motsvarande 60-80 familjegrupper. Då fanns redan drygt 300 familjegrupper i landet. Enligt inventeringen fanns vid den tiden betydligt fler lodjur i renskötselområdet än toleransnivån vilket ledde till en hög avskjutning, som i sin tur ledde till att hela populationen med tiden hamnade under den nationella nivån samtidigt som den låg över den regionala nivån för renskötseln. Det fick till följd att nya politiska mål dök upp år 2010 om en ”möjlig” sänkning till 250 familjegrupper totalt, med fördelningen 180 familjegrupper utanför renskötselområdet och 70 inom.
Kraftig minskning på grund av omfattande jakt
På en populationskurva som Henrik Andrén visar, syns hur lodjurpopulationen i Sverige minskat från drygt 300 familjegrupper vid 1998 till att 2017 vara nere i drygt 200 familjegrupper, dvs cirka 1 200 individer. Efter en ny rovdjursutredning, fattas 2014 beslutet att nivån för s.k. gynnsam bevarandestatus, GYBS, skall ligga på 870 individer motsvarande 147 familjegrupper. Andrén uppmärksammar på att detta kan jämföras med att nivån för att hamna i hotkategorin ”sårbar” på den s.k. ”rödlistan”, är 200 familjegrupper, men förklarar att en grundligare vetenskapligt beräknad bedömning ligger bakom GYBS än bakom rödlistans kriterier.
Henrik Andrén spekulerar över vad avskjutningsstatistiken från 1800-talet, då det sköts 200-300 lodjur varje år, kan berätta. Han bedömer att lodjurspopulationen vid den tiden kan ha rört sig kring kanske 2 000 lodjur i Sverige. Det var både skottpengar på lodjur och skinnet var värdefullt, så denna jakt ledde så småningom till en avsevärd decimering av lodjurspopulationen – som stupade brant på väg mot utrotning. 1927 fridlystes lodjuret fram till 1943. Då kanske det bara återstod 50 lodjur i hela landet, i Jämtland och möjligen i Bergslagen. Jakten tog sedan åter fart men i samband med oro för rävskabben fridlystes lodjuret utanför renskötselområdet 1986. Sedan fridlystes lodjuret i hela Sverige 1991.
Lodjur och rådjur påverkar varandra
Lodjurets nuvarande huvudsakliga bytesdjur i Sverige, rådjur, fanns i mitten av 1800-talet i stort sett bara i Skåne. Henrik Andrén visar med diagram hur lodjur och rådjur följts åt. Under 1900-talet ökade rådjuren i Sverige och framför allt hade de, förklarar Andrén, en ”formidabel expansion” norrut under senare delen av 1900-talet, vilket också är en bidragande orsak till lodjurens ökning. Man vet inte exakt hur många, men kanske fanns det 1992 runt 2 miljoner rådjur i Sverige det året då det sköts ca 400 000 rådjur, den högsta noteringen någonsin. ”En orsak kan vara rävskabben, de gröna vintrarna men det kanske också var så att vi inte hade så mycket lodjur då och inte heller varg”, funderar Andrén. Och runt 10 år efter rådjurstoppen hade vi över 2 000 lodjur i Sverige. ”Utan rådjuren är det inte alls säkert att vi hade kunnat komma upp i de här nivåerna, och om man kan komma tillbaka till dessa 2 000 lodjur – det kan man undra om det går”, säger Henrik Andrén.
Fler lodjur får ungar tidigt goda rådjursår
Henrik Andrén redogör för vilka faktorer som påverkar både lodjurs och rådjurs populationsutveckling. Samspelet är interaktivt och dynamiskt. Rovdjuren påverkar bytesdjuren, men bytesdjuren påverkar också rovdjuren. Bytesdjuren påverkar vegetationen och vegetationen påverkar också växtätarna. Lodjuren påverkar också sig själva. Lodjurens reproduktion påverkas av hur många rådjur som finns. Är det gott om rådjur är det större andel av lodjuren som får ungar vid 2 års ålder – de har mycket resurser, växer snabbt och blir tidigt könsmogna. Överlevnad hos lodjuren påverkas av rådjurstillgång och hemområdets storlek beror också på rådjurstillgång. Lodjurens hemområde påverkas också av hur mycket lodjur det finns. Finns det mycket lodjur har de små hemområden, finns det få lodjur har de stora hemområden. Vad gäller tillväxttakt har man sett att lodjursstammen ökar mer om det finns få lodjur och att vilka födoresurser som finns i området påverkar. Lodjuren blir större när det är god tillgång på rådjur, vilket har observerats i studier av deras skelett.
Dålig etablering på vissa ställe, trots vilttäthet
Rådjuren påverkas också av lodjurens predation. Lodjuren tar inte bara ungar eller svaga bytesdjur, de kan även i högre utsträckning än andra rovdjur i Sverige ta vuxna bytesdjur i sin bästa reproduktiva status. Rådjuren påverkas även av andra faktorer; tätheten av rådjur påverkar ålder för reproduktion, de påverkas av människans jakt, trafik, växtlighet, landskapet och av människans markanvändning. Människan har en enorm påverkan på alla nivåer, genom jakt på rovdjur och jakt på bytesdjur och påverkan på landskapet, påpekar Andrén. Efter att ha varit nära utrotning i början av 1900-talet har lodjuren spridit sig tillbaka till sina ursprungliga marker.
Henrik Andrén visar lodjurens expansion under senare tid med hjälp av två utbredningskartor. Den ena från året 2004 då lodjuren i södra delen av landet hade sina numerärer främst väster och norr om Vänern och den andra från 2017 som visar familjegrupper spridda i hela södra och mellersta Sverige, österut mot Närke, Västmanland, Uppland och Gästrikland, söderut mot Småland, Halland, Blekinge och t.o.m. Skåne. Ett exempel på ett lodjurs långa vandring runtom i hela södra Sverige är lodjuret ”Eriks” vandring som vi tidigare berättat om i Våra Rovdjur. Jag ställde en fråga till Henrik Andrén efter föredraget om landskapet Sörmland, där etableringen av lodjur nästan tycks utebli, trots att Sörmland kanske är ett av Sveriges vilttätaste områden. På frågan om varför, svarade Andrén: ”En möjlig förklaring till att lodjuren försvinner där är illegal jakt”.
Text Hans Ring, Foto Rolf Nyström, Sven Lachmann
Artikeln är tidigare publicerad i Våra Rovdjur 1/2019
Mer om lodjur kan du läsa här:
