I oktober förra året presenterades WWF:s rapport om livet på jorden, ”Living Planet Report 2022”. Hur står det egentligen till med rovdjuren, i Sverige och resten av världen?
Naturrapporten Living Planet Report ges ut vartannat år sedan 1998. När rapporterna från 2018 och 2020 jämförs med rapporten från i höstas, är det en deprimerande läsning. Men några positiva undantag finns, bland annat för våra svenska stora rovdjur.
Under de senaste 50 åren, från 1970 till nu, har de vilda ryggradsdjuren, däggdjur, fåglar, reptiler och groddjur minskat med 69 procent. Det är skrämmande siffror. Värt att notera är också att endast 4 procent av däggdjurens totala biomassa består av vilda djur. Resten utgörs av människor, våra boskap och domesticerade djur.
Utrotade arter tillbaka, men snart borta igen?
För de stora rovdjuren i Europa har situationen blivit lite ljusare, påpekar WWF i en kommentar till rapporten. Vargstammen ökar till exempel i stora delar av Europa. Sverige är inget undantag. Samtliga våra fem stora rovdjur har blivit fler. Men, de är fortfarande fridlysta med olika grad av rödlistning. Vi kan alltså inte luta oss tillbaka och vara nöjda, tvärtom. De senaste tillåtna licensjakterna på varg, lodjur, björn och nu även järv, pekar mot att Naturvårdsverket vill begränsa rovdjurspopulationerna till lägsta möjliga nivåer. Men låga nivåer innebär större sårbarhet, särskilt vid hög inavelsgrad, vilket är ett faktum för framför allt den svenska vargstammen. Även lodjuren och kanske även björnarna i Sverige har stort behov av genetiskt tillskott. Eftersom stora däggdjur kräver stora ytor behövs nyskapandet av spridningskorridorer mellan de olika ”vildmarkerna” för att säkerställa god genetisk variation. Det är avgörande för om en population ska kunna överleva på sikt, fastslår rapporten.
I Sverige skedde den stora utrotningen av varg, lodjur, björn och järv under 1800-talet. Under andra halvan av 1900-talet började de stora rovdjuren här återhämta sig tack vare fridlysningsbestämmelserna. Vargen fridlystes 1966, då uppskattade man att det kanske fanns 10 vargar kvar. På 1970-talet betraktades den så kallade Ultevisvargen som kanske den siste kvar av sin art i Sverige. Under 1980-talet vandrade tre vargar in i Skandinavien och från dessa härstammar i princip hela den vargpopulation vi har idag, cirka 460 individer. Tyvärr var dessa tre inte helt obesläktade.
De vilda djurens livsmiljöer måste skyddas
Living Planet Report säger vidare att 75 procent av all mark på jorden är påverkad av mänsklig aktivitet. Det är denna markanvändning som är det största hotet för den biologiska mångfalden på land. Rapporten utpekar fragmenteringen av mark som det största hotet, kalavverkning av skogar som ersätts av trädplantager, jordbrukets monokulturer, utbredning av samhällen, vägar och övrig infrastruktur.
De sex största hoten mot landlevande ryggradsdjur är jordbruket, jakten, avskogningen, föroreningar, invasiva arter och klimatförändringarna, enligt WWF:s rapport. Internationellt sett är jordbruket det vanligaste hotet mot amfibier medan jakten och fällfångst är det största hotet mot fåglar och däggdjur.
EU, och nu COP 15 vid mötet i Kanada i december 2022, har deklarerat att världens nationer måste samlas under kravet att återställa ekosystemen. Detta innebär bland annat att åta sig att skydda 30 procent av alla områden på land och till havs för den biologiska mångfaldens skull. För rovdjurens del torde detta innebära det man måste låta rovdjur få återta sin viktiga roll i ekosystemen och därmed fortsätta vara motorn i de evolutionära processerna. Detta kräver ett ordentligt nytänkande i användningen av jord och skog och en helt annan jaktinriktning.
De vilda djuren behöver ett erkännande
Att hålla med om detta, som Sverige gjorde i COP 15:s möte i Kanada är en sak, att genomföra det något annat. De vilda djuren behöver ett erkännande om sina rättigheter att få finnas för sin egen skull. De är våra medvarelser på planeten Jorden – the living planet.
Text Hans Ring Foto Günter Lenhardt
Artikeln är tidigare publicerad i Våra Rovdjur 1/2023
