Länsstyrelserna varnar för ökad risk för konflikter vid sänkt referensvärde för varg

Länsstyrelserna, som ska förvalta och inventera den svenska vargstammen lokalt, är kritiska till beslutet att rapportera 170 vargar som gynnsam bevarandestatus för vargen i Sverige. Många varnar för ökade konflikter och minskad acceptans för rovdjursförvaltningen. Flera ifrågasätter rimligheten i att särbehandla vargen jämfört med andra rovdjur, och många vill ha en samhällsekonomisk kostnadsanalys.

Naturvårdsverket har kommit fram till att det behövs betydligt bättre kontroll på vargstammen än i dag om referensvärdet ska sänkas till 170 vargar som regeringen vill. Länsstyrelserna måste till exempel arbeta med inventering året runt och i princip hitta och ta DNA-prov på varenda enskild varg. Verket skickade därför en fråga till länsstyrelserna vad det och vad andra åtgärder som behövs, skulle kosta.

Svaret blev att det är svårt att beräkna, men att notan kommer landa på åtskilliga miljoner kronor. Men många länsstyrelser nöjde sig inte med att redovisa kostnaderna, utan passade även på att berätta om sin oro över och kritik mot förslaget.

Riskabelt att särbehandla en art

Länsstyrelsen i Värmland anser att det arbete som bedrivits under lång tid för att samförvalta olika viltarter äventyras om vargen skiljs ut, och menar att det ökar risken för otydlighet och oförutsägbarhet. I Gävleborgs län finns alla de stora rovdjuren – varg, lo, björn, järv och kungsörn – och läns- styrelsen där tycker att det är orimligt att särbehandla en art. Risken är att det blir svårare att få människor att acceptera vargen i så fall.
– Vi tycker det är fel att vargen ska behandlas på ett annat sätt än andra stora rovdjur, säger Simon Viklund, som är vilthandläggare på länsstyrelsen i Gävleborg. Vargen får sticka ut mycket redan som det är i dag. Både i media och i politiken.

Ju färre vargar det finns, desto viktigare blir varje individ. En allmän uppfattning hos länsstyrelserna är att om vargarna blir färre, så blir det också svårare att besluta om skydds- jakt på vargar som anses genetiskt viktiga. Länsstyrelsen i Skåne säger rakt ut att acceptansen för skador på tamdjur behöver öka, och ett antal länsstyrelser oroar sig för att det blir fler konflikter om det blir svårare att besluta om skyddsjakt på vargar som angriper tamdjur.
– Det kan innebära att enskilda tamdjursägare måste vidta andra förebyggande åtgärder för att skydda sina djur och att ett större ansvar läggs på de drabbade, säger Ellinor Theorin, som är vilthandläggare på länsstyrelsen i Dalarna.
– Vi ser en risk att allmänheten kan känna en hopplöshet och känna att de inte kan påverka sin situation.

Illegal jakt istället för skyddsjakt

Magnus Lundmark, som är vilt- och rovdjurssamordnare på länsstyrelsen i Kronoberg, anser också att det blir problem om det inte går att besluta om skyddsjakt på en varg som gör upprepade angrepp på tamdjur eftersom den är genetiskt viktig.
– Folk har svårt att acceptera upprepade angrepp, säger han. Om vi inte tar beslut om skyddsjakt efter upprepade angrepp finns det risk för illegal jakt i stället.

Länsstyrelsen i Kronoberg anser precis som flera andra länsstyrelser att det måste satsas mer på förebyggande åtgärder om det blir svårare med skyddsjakt.
– Vi måste satsa på rovdjursavvisande stängsel i mycket större utsträckning och kanske rent av ersätta tamdjurs- ägaren för hela kostnaden, säger Magnus Lundmark. I fårtäta områden blir det väldigt dyrt.

Flera länsstyrelser påpekar också att sambandet mellan antalet vargar och angrepp på tamdjur är oklart, och att det inte finns några garantier för att färre vargar leder till färre angrepp.

Problematiskt flytta vargar

Ett sänkt referensvärde innebär att det kan bli nödvändigt att flytta vargar, både från norra Sverige söderut, och mellan olika län i mellersta och södra Sverige. Flera länsstyrelser påpekar att risken är stor att vargen inte stannar i det område den flyttas till, och att det blir mycket svårare att få acceptans för en flyttad varg än för en varg som etablerat sig på egen hand. Länsstyrelsen i Södermanland skriver att det tidigare har varit mycket svårt, om inte omöj- ligt, att förankra en vargflytt lokalt. Magnus Lundmark på länsstyrelsen i Kronoberg håller med om att det är problematiskt.
-Traditionellt sett har det varit mycket svårt att få acceptans, säger han. Flyttar man in en varg som har högt genetiskt värde, så blir det väldigt svårt att hantera om det blir angrepp till exempel.

Ifrågasättande av grunden för beslutet

Flera länsstyrelser ifrågasätter också av olika anledningar att referensvärdet överhuvudtaget ska sänkas. Länsstyrelsen i Dalarna anser att man behöver fundera på om populationen kan anses vara livskraftig om man behöver flytta vargar med mänsklig hjälp, och länsstyrelsen i Jönköping anser att den vetenskapliga grunden för att sänka referensvärdet har brister, och att det därför kan bli problem med trovärdigheten för rovdjurspolitiken. Länsstyrelsen i Skåne säger att referensvärdet måste vara högre än 170 individer, och att det är nödvändigt med ytterligare utredningar innan det eventuellt sänks.

Fråga vad folket tycker och gör en ordentlig kostnadsanalys

I Skåne och Jönköpings län anser man att det bör göras en samhällsekonomisk kostnadsanalys av om effekterna av att sänka referensvärdet blir sådana att kostnaderna kan motiveras. Medan Uppsala och Västmanland vill att Naturvårdsverket och regeringen genomför en noggrann undersökning av det folkliga stödet för att sänka referensvärdet. Vill svenska folket att vi flyttar runt vargar, lägger stora summor på ökad inventering och att stammen sänks med en så omfattande jakt som föreslås som följd?

Bosse Johansson, Foto Roger Brendhagen

Artikeln är tidigare publicerad i Våra Rovdjur 2/25