Kåseri: Vem tar hand om de vilda djuren?

Naturfotografen Mårten Lundgren kåserande upplevelser i naturen.

Som naturfotograf är jag ute mycket i naturen, inte minst i skogen. Strax innan jul inträffade något som fick fart på mina tankar och som också gav näring till den här texten.

En tidig morgon i mitten av oktober då jag var på väg ut i skogen och kom körande på en väg, uppmärksammade jag en märklig ”rishög” intill ett litet viltvatten. Eftersom jag vet att just det här området ibland hyser många vildsvin, rådjur och andra vilda djur körde jag väldigt sakta. Kanske var det därför som jag hajade till och såg att det inte var någon rishög, utan en älg som låg ihopkrupen och sov. Jag vände bilen och parkerade en bit från platsen, för att kanske kunna fotografera den vilande älgen. Jag promenerade fram till en plats på ett säkert avstånd och stannade för att iaktta den sovande älgen. Att jag stod på avstånd gjorde att älgen inte stördes eller ens uppmärksammade min närvaro. Förmodligen var jag mycket mindre störande än morgontrafiken som nu började ta fart.

Jag kunde göra flera bilder på den hopkrupna älgen som låg och sov i det vissna, bruna gräset. Det är absolut inget konstigt att stöta på en sovande älg, det kan man göra ibland om man har tur eller vet i vilket område älgarna ofta rör sig. Men den här älgen verkade osedvanligt obrydd över allt som hände runt omkring den. Just där och då reflekterade jag inte särskilt mycket över detta, utan uppfattade den som aningen mer trött bara.

Andra mötet visar märkligt beteende

I början av december stötte jag återigen på denna älg. Det här gången låg den inte intill viltvattnet, utan hade flyttat sig till en åkerplätt i närheten. Då mitt intresse för älgar är väldigt stort och min passion för att fotografera dem kanske en av landets största, kunde jag såklart inte låta bli att parkera för att se vad älgen gjorde och om jag kunde få några nya spännande älgbilder. Till en början låg älgen bara på fältet och tittade ut över landskapet, samtidigt som hon (jag är säker på att det är en älgko) idisslade. Efter en liten stund försökte hon resa sig, men ena frambenet bar inte. Till en början tänkte jag att hon kanske var stel i kroppen efter att ha legat och sovit en längre tid. När hon väl kommit upp och fått stadga i den väldiga kroppen började hon gå runt i en cirkel. Det var ett mycket märkligt beteende som jag aldrig någonsin tidigare upplevt, eller ens har hört talas om. Jag har hört många älghistorier från andra naturvana människor, jägare och även veterinärer. Men aldrig har jag hört om eller bevittnat något som liknade detta beteende. Efter en liten stund stannade älgkon upp, urinerade för att sedan återigen lägga sig ned på samma plats som hon rest sig ifrån och jag åkte därifrån. Men händelsen från detta älgmöte fastnade i mina tankar och jag och kunde inte sluta att fundera. Med tiden började jag sakta inse att den här älgen nog faktiskt inte mådde särskilt bra. Då min fru är läkare bollade jag eventuella åkommor med henne. Kunde det vara gikt, artros eller något annat som gjorde älgen stel och ostadig. Kanske ålderdom? Tillsammans diskuterade vi flera teorier, utan att egentligen komma fram till något annat än att älgen var försvagad, men vi kunde inte konstatera av exakt vad.

Älgen mår bevisligen inte bra

Den trettonde december, på självaste luciadagen hittade jag återigen samma älg och på samma fält. Fortfarande verkade hon föredra att ligga ned. Nu var det ännu tydligare att hon var obrydd över min närvaro, trots att jag hade hela familjen med mig. Vi kunde stå på cirka 30 meters håll på en liten grusväg och observera henne, där hon låg och idisslade. Fast vi pratade tittade hon åt andra håll och det var precis som att hon inte såg oss eller ens hörde att vi stod där på vägen. En välmående älg

hade tveklöst aldrig accepterat vår närhet, utan givit sig av från platsen. Hur dåligt mådde hon egentligen? Var hon van vid människor? Varför brydde hon sig inte om oss? När jag kom hem och studerar bilderna jag gjorde från det sista mötet där på luciadagen tycker jag mig se en grumlig lins i hennes öga. Kan det vara så att hon var blind eller har någon form av starr? Kanske var hon även döv, då hon inte reagerade på ljudet från oss?

Vem ger en sjuk älg vård?

Oavsett denna älgkos tillstånd så har jag grubblat lång tid över vem som egentligen tar sig an våra vilda djur när de blir sjuka eller på något sätt försvarade. För oss människor, eller ett husdjur, är det självklart att uppsöka vården, men för våra vilda djur fungerar det inte alls på samma sätt. Att få en veterinär att hjälpa till med ett vilt djur som är sjukt skulle vara svårt och inte minst kostsamt. Hur många djurkliniker behandlar vilda djur och framför allt djur i storleken av en älg? På något sätt har heller älgen inget vidare värde att någon skulle vilja betala för behandlingen. Ringer jag till kommunjägaren skulle utan tvekan den här älgen ha avlivats med ett dödande skott direkt på platsen. Det finns helt enkelt inga resurser till att försöka att hjälpa vilda djur som är sjuka. Vad som hände med den här älgen efter det sista mötet vet jag faktiskt inte. Men med all sannolikhet fick hon sakta lida tills den blev så svag att hon inte orkade förse sig med mat och sedan svälta ihjäl. Det är heller inte ovanligt att sjuka och svaga djur drar sig undan. Med tanke på att den här älgkon kanske både var döv och blind kan hon också ha fallit offer för en bil eller lastbil på någon av de större vägarna i närheten.

Rovdjur gör lidandet kort

Det är just här våra rovdjur kommer in i bilden. Ett rovdjur, i det här fallet en varg hade tveklöst känt av älgens tillstånd och gjort lidandet kort för henne. Naturen är i sin grund finurlig och uppbyggd på ett sådant smart sätt att rovdjuren på ett naturligt sätt rensar ut de svaga bytesdjuren, utan att vi människor behöver lägga oss i. Detta håller både viltstammarna friska och förser rovdjuren med föda. Nu tycker säkert några av er att jag är grym i mina tankar, då jag åtminstone i tanken offrar denna älgko till rovdjuren/vargarna? Så är det inte! Ni som känner mig vet att jag bryr mig hemskt mycket om älgarna, då jag till och med skrivit en bok som hyllning för just älgarna här i Kolmårdsskogen. För mig är det väldigt viktigt att alla vilda djur har det bra och inte behöver lida. Även om det kan verka grymt tror jag ändå att naturens sätt att ta hand om de svaga djuren är det allra bästa. Jag tror att en älg i det här dåliga skicket hade igen kunnat hjälpa, inte ens en veterinär.

Naturen behöver inte människor

Vi människor behöver inte ta ansvaret för de svaga djuren om det får finnas rovdjur, då löser naturen detta självt. Eftersom alla rovdjur är en del av ekosystemet är det deras roll att ta hand om de sjuka och svaga. Jag tänker att det därför är väldigt viktigt att vi människor är rädda om naturens ekosystem och ser helheten, hur naturen hänger ihop och fungerar. Lyckas vi med detta och tänker ödmjukt inför vår påverkan, kommer resultatet bli en mycket mer stabil och välfungerande natur att leva i, inte bara för de vilda djuren, utan också för dig och mig.

Text och foto Mårten Lundgren.

Om Mårten Lundgren:

“Ända sedan jag var en liten pojke har jag fascinerats av fotografis krafter, samtidigt som jag beundrat de människor som kunnat skapa sina egna bilder. Kanske är det därför inte så konstigt att jag under alla år studerat många bilder i alla dess former. Vissa har talat till mig lite extra och sitter därmed kvar på näthinnan, även känslan jag fick då jag första gången betraktade bilden finns kvar. Det här är starka bilder som med all sannolikhet alltid kommer att finnas med mig på ett eller annat sätt. Ett sådant exempel är John Bauers illustrationer från sagoberättelserna om och troll och väsen i skogen.

Mitt intresse för naturen har också alltid varit starkt och någonting självklart för mig. Skogen – en plats som på många sätt alltid känts som ett andra hem. Kanske beror detta på att min släkt har sina rötter här i de dunkla Kolmårdsskogarna, norr om Norrköping.

Jag finner det både roligt och givande av att vara ute i skog och mark med min kamera för att hitta “bilder” att göra. Ibland blir det landskap, andra gånger blommor, men det jag kanske brinner allra mest för är djurmöten. Det är något speciellt att stå öga mot öga med ett vilt djur.

Vill ni titta mer på mina bilder så finner ni ett urval här på min Instagram (https://www.instagram.com/maarten_lundgren/) eller min blogg (https://ml-naturephotography.blogspot.com/).“