Naturfotografen Mårten Lundgrens kåserande upplevelser i naturen.
Möte med en laglös
Det börjar närma sig gryningstid då jag parkerar min bil i skogen. Just den här morgonen är jag extra tidigt ute, redan någon timme innan det allra första ljuset börjat sippra ned mellan trädkronorna. Jag har en idé om att utöka fotoarkivet med några nya bilder på den vackra vinterskogen. De senaste dagarna hade bjudit på mycket snöfall och skogen var som en vit sagoskog. Den snötyngda vinterskogen var verkligen något unikt och liknade inget jag sett på många, många år.
Ute i skogen var tystnaden påtaglig, det var så tyst att det nästan gjorde ont i öronen. Inte ens närmaste motorväg gick att höra suset från. Det enda jag hörde var mina egna andetag. Det är konstigt, men när det är såhär tyst upplever jag att andningen ibland låter som kraftiga vindbyar som drar fram genom skogen.
Allt flyter ihop i det vita
Vid ett litet utlopp av en bäck placerar jag mig. En strategiskt bra plats, för här har jag utsikt, inte bara över bäcken utan också ut över sjön som bäcken mynnar ut i. Isen ligger som ett vitt täcke över hela sjön. Det är så vitt att det inte går att se vad som är kanten på sjön och vad som är is med snö på, allt flyter mer eller mindre ihop. Det är endast några fläckar här vid utloppet som är öppna och där det kolsvarta vattnet därmed lyser igenom. Här har inte kylan kommit åt att lyckats skapa någon is, kanske för att vattnet hela tiden rör på sig? Med de stora mörka fläckarna på den vita isen ser det ut som en stor vit linneduk med kaffefläckar på.
En spillkråka hörs ropa och kommer efter en liten stund flygandes över huvudet på mig. Den sätter sig i en torr grantopp lite längre bort och ropar sitt säregna läte. Sedan hör jag hur spillkråkan försiktigt hackar på den torra granen. Även om det inte finns så mycket bark kvar på granen, då granbarkborren angripit trädet flitigt, hittar ändå spillkråkan något ätbart i den tjocka trädstammen. Tur att spillkråkan inte hackar med full kraft, för då hade antagligen grantoppen gått av. Ändå blir det ett glittrande snöfall ned från granen.
Jag vänder åter blicken ut över sjön och ser att solen nu håller på att gå upp över horisonten. Jag sitter som på första parkett och ser hur världen försiktigt blir ljusare och ljusare. Efter en liten stund lyser övre delen av solen rakt på mig och den plats där jag sitter. En senvinterdag som denna så går det faktiskt till och med att känna att solen värmer i den annars så bistra vinterkylan.
Vad springer så vansinnigt fort?
Plötsligt rör sig något mörkt lite längre bort på isen. Jag tänker först att det bara är en fågel som snabbt flög förbi på låg höjd. Jag njuter vidare av de varma solstrålarna och soluppgången, men noterar återigen något mörkt mot det kritvita snötäcket. Med full fart över isen är det ”något” som springer vansinnigt fort. Det kommer närmare och närmare och min första tanke är att det är en utter som kommer springande uppepå isen mot mig. Jag gör mig beredd med kameran.
När ”något” kommer tillräckligt nära så ser jag, det inte alls är någon utter utan en mink. En nyfiken liten mink som rör sig snabbt över isen i riktningen mot bäckens utlopp som jag sitter bredvid. Försiktigt, försiktigt lyfter jag kameran som jag har i brösthöjd, upp mot ansiktet för att försöka göra en bild på den springande minken. Lika snabbt som den dök upp är den nu borta. Försvann den ned i snön? En känsla av besvikelse infinner sig, då jag var så nära att kunna göra bilden, tyst suckar jag för mig själv och tänker att det där var synd. Men lite längre in på den lilla bäcken ser jag plötsligt hur minken springer vidare uppströms. Men eftersom att det var öppet vatten högre upp och fullt med isflak som hindrade vägen, vänder minken och sätter fart tillbaka längs strandkanten på den sidan om bäcken där jag sitter. I full fart kommer minken springande på isen i den lilla bäckfåran. Jag reser mig och gömmer mig bakom en gran, i hopp om att inte bli upptäckt. Nu har jag min revansch och kan göra min bild tänker jag, samtidigt som jag höjer kameran och gör mig beredd.
Små pepparkornsögon
Minken far runt på isen och luktar på grenar som en bäver har ätit på och låtit ligga kvar ovanpå isen. Plötsligt får minken syn på mig och jag vet att jag hinner tänka att nu är det kört! Men istället för att ta till flykten så ställer sig den lilla minken blick stilla och tittar intensivt på mig med sina små svarta pepparkornsögon. Jag smälter verkligen inombords, men hinner också tänka att jag vill föreviga detta och trycker av kameran. Tyst smattrar kameran och denna gången hinner jag faktiskt göra några bilder på minken, som står helt förstelnad och bara stirrar på mig som om jag vore ett spöke.
Plötsligt är det tomt i sökaren på kameran och minken syns återigen som ett svart litet streck som försvinner från mig längs strandkanten. Längre bort tittar den lilla minken upp igen med nyfiken blick, kanske vill den vara säker på att jag inte följer efter? Sedan försvinner den ned i ett hål i isen, intill en liten tuva. Det krasar i hålet och plötsligt blir allt tyst igen. Minken är nu helt borta. Kvar i tystheten sitter jag, överraskad över vad jag precis fått uppleva. Aldrig tidigare har jag fått uppleva en mink på så nära håll och inte heller har jag fått uppleva ett så tidsmässigt långt minkmöte. Oftast försvinner de bara ned i vattnet eller iväg ifrån platsen, men sällan står de och tittar så länge som den här gången. För även om detta möte bara varade i 15 sekunder, så kändes det som att var flera minuter långt. Snabbt tittar jag igenom mina bilder i kameran för att se om det blev något bra. Åtminstone en bild på den nyfikna minken, som så sött står och iakttar mig (bilden till det här inlägget). Den här dagen begav jag mig senare hem från skogen med ett stort leende på läpparna. Ja jag vet, minken betraktas av många som ett laglöst skadedjur och hör egentligen inte hemma i vår natur. Men det vet den inte om själv. Och det är inte minkens fel att den hamnat här. Den försöker bara leva sitt liv, precis som alla vilda djur… Så för mig har återigen naturen visat mig en av alla sina fantastiska sidor.
Text och foto Mårten Lundgren
Om Mårten Lundgren:
“Ända sedan jag var en liten pojke har jag fascinerats av fotografis krafter, samtidigt som jag beundrat de människor som kunnat skapa sina egna bilder. Kanske är det därför inte så konstigt att jag under alla år studerat många bilder i alla dess former. Vissa har talat till mig lite extra och sitter därmed kvar på näthinnan, även känslan jag fick då jag första gången betraktade bilden finns kvar. Det här är starka bilder som med all sannolikhet alltid kommer att finnas med mig på ett eller annat sätt. Ett sådant exempel är John Bauers illustrationer från sagoberättelserna om och troll och väsen i skogen.
Mitt intresse för naturen har också alltid varit starkt och någonting självklart för mig. Skogen – en plats som på många sätt alltid känts som ett andra hem. Kanske beror detta på att min släkt har sina rötter här i de dunkla Kolmårdsskogarna, norr om Norrköping.
Jag finner det både roligt och givande av att vara ute i skog och mark med min kamera för att hitta “bilder” att göra. Ibland blir det landskap, andra gånger blommor, men det jag kanske brinner allra mest för är djurmöten. Det är något speciellt att stå öga mot öga med ett vilt djur.
Vill ni titta mer på mina bilder så finner ni ett urval här på min Instagram (https://www.instagram.com/maarten_lundgren/) eller min blogg (https://ml-naturephotography.blogspot.com/).“
Mårten Lundgren har även givit ut en vacker och poetisk bok om älgarna i de östgötska Kolmårdsskogarna.
https://www.adlibris.com/sv/bok/kolmardsskogen-och-algarna-9789153151746
