Svenska Rovdjursföreningen har överklagat samtliga beslut om licensjakt på vargar i vinter som länsstyrelser i fem län har fattat. Besluten gäller denna gång utplånanden av hela vargrevir. Föreningen hävdar, som vid tidigare års vargjakter i Sverige, att de strider mot EU:s artskyddsbestämmelser på flera punkter. Det finns starka skäl att i stället skydda den lilla och sårbara vargstammen och låta den tillväxa i antal.

Foto: © Jan-Åke Hillarp.

Som väntat beslutade länsstyrelserna i mellersta rovdjursförvaltningsområdet om licensjakt på varg även i år. Årets inventering har visat på 395 vargar i hela landet, vilket är en ökning jämfört med förra året (365 individer). Förra året fick 24 vargar skjutas. Detta år är det 33 vargar som länsstyrelserna har beslutat ska få skjutas, under perioden 2 januari –15 februari 2022. Svenska Rovdjursföreningen och flera andra organisationer har överklagat till domstol.

Besluten är inte uppdelade på län utan efter vargrevir. Exempelvis har Länsstyrelsen i Värmlands län beslutat om jakt på vargarna i Immenreviret i ett beslut och på vargarna i Römskogsreviret i ett annat beslut. Flera revir berör flera län. Dessutom är det flera vargrevir som delvis berör län som inte själva har rätt att besluta om licensjakt. Tanken är att hela revir ska utplånas, detta för att ”minska koncentrationen” av varg i områden där det finns relativt mycket varg. 

Jakt i delat revir med Norge

Römskogsreviret är ett gränsrevir mot Norge. Av beslutet framgår att Norge drivit på för att Länsstyrelsen i Värmland skulle besluta om jakt, eftersom man ville kunna jaga varg i reviret på den norska sidan och såg det som en förutsättning att även Sverige beslutade om jakt. Gränsöverskridande licensjakt på varg är helt oprövat, vilket länsstyrelsen själv noterat. Norge är inte med i EU och har ett ännu sämre skydd för vargar än vad Sverige har. Ändå finns det ingen analys av de rättsliga riskerna med att bevilja en sådan jakt. 

Besluten är annars mycket lika varandra och ser i allt väsentligt ut som förra året. Det är inget att förvåna sig över eftersom förra årets licensjakt hittills har godtagits av svenska domstolar. Att besluten sannolikt inte skulle hålla för en prövning i EU-domstolen har hittills inte tillmätts betydelse. 

En avgörande faktor är förmodligen att Naturvårdsverket uttalat att 300 vargar räcker för att stammen ska anses ha gynnsam bevarandestatus. Svenska Rovdjursföreningen delar inte den bedömningen och det finns vetenskapligt stöd för att det i själva verket skulle behövas åtminstone 1 700 vargar, men hittills har ingen domstol velat/vågat gå emot Naturvårdsverkets uppfattning i frågan. 

Endast skyddsjakt lagligt 

Liksom förra året har Svenska Rovdjursföreningen invänt mot licensjakt på varg även på ett mer övergripande plan. Vår ståndpunkt är att arter som står i bilaga 4 till art- och habitatdirektivet – strikt skyddade arter – inte kan bli föremål för stamförvaltande jakt utan bara skyddsjakt. Felet ligger alltså till stor del på den svenska lagstiftaren, som inte implementerat direktivets regler korrekt utan envisas med att licensjakt är tillåtet. 

Länsstyrelsernas beslut om licensjakt vintern 2022 i revir belägna i fem län.

Motiv för jakten håller inte

Vi menar också att jaktens syfte, att ta bort hela revir för att ”begränsa den negativa socioekonomiska och psykosociala påverkan som täta vargstammar kan ha på människor”, inte kan ligga till grund för ett undantag enligt artyikel 16.1 e i art- och habitatdirektivet. 

Vid sidan av detta har vi fört fram även andra argument, som att licensjakten hittills inte varit ändamålsenlig som metod för att öka acceptansen för varg utan snarare är kontraproduktiv. Acceptansen verkar enligt vad som framgår av undersökningar tvärtom minska, i vart fall hos jägare. 

Föreningen påpekar att länsstyrelser inte har lett i bevis att licensjakt är ”den enda utvägen” på den diffust beskrivna problematik som åberopats, vilket ska styrkas med rigorösa vetenskapliga underlag. Länsstyrelsen har inte visat att det saknas andra lämpliga lösningar.

Vargarna har inte gynnsam bevarandestatus

Vi har också fört fram att vargstammen inte uppvisar gynnsam bevarandestatus. Vi menar att 300 vargar är alltför lågt, bland annat med hänsyn till den extremt höga inavelsgraden. Idag ligger inavelskoefficienten på 0,23 vilket närapå motsvarar helsyskonparning. Inaveln beror på en alltför liten (effektiv) populationsstorlek i kombination med alltför få invandrade finskryska vargar.

Antalet 300 är beslutat mot bakgrund av att det behövs minst en invandrare per generation som fortplantar sig och påverkar genpoolen. Så har det inte varit hittills. Om detta villkor inte är uppfyllt finns det starkt vetenskapligt stöd för att det krävs minst 
1 700 vargar för att man kunna tala om gynnsam bevarandestatus. 

När det gäller den svenska vargstammen är det dessutom så att utbredningsområdet i praktiken är begränsat till mittersta Sverige. Det är en effekt av att vargar som uppträder i norra Sverige regelmässigt avlivas, legalt eller illegalt. Invandring med nya gener tycks i praktiken omöjlig. 

Om man tillämpar försiktighetsprincipen – vilket EU-rätten föreskriver – är det tydligt att vargstammen inte uppvisar gynnsam bevarandestatus bara för att det finns fler än 300 individer. Föreningen påpekar också att Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) har kunnat konstatera att hela 41 procent av de vargar som sköts under förra årets licensjakt uppvisade s.k. kryptorkism, dvs. testikelmissbildningar, vilket är ett oroande tecken på att den långvariga perioden av höga inavelstal börjat slå igenom i yttre skador. SRF anser att orsakerna till de höga talen i vart fall borde undersökas närmare innan jakt kan ske (som en jämförelse var medeltalet 2007-2020 bara 6,5 procent). 

Slutligen kan nämnas att EU-domstolen i det s k Tapiola-avgörandet (mål C-674/17) uttalade att medlemsländerna inte får ta hänsyn till delar av ett vargbestånd som är i tredje land där det rättsliga skyddet alltså är sämre, t.ex. Norge och Ryssland. Naturvårdsverkets bedömning utgår emellertid från en ”skandinavisk” vargstam, inte det egna beståndet. 

Ärenden kvar i rätten

Svenska Rovdjursföreningen har ett öppet mål hos Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) som rör förra årets licensjakt på varg. Sedan tidigare finns bara ett väldigt jaktvänligt avgörande därifrån (HFD 2016 ref. 89). Eftersom Kammarrätten i Sundsvall inte ens meddelade prövningstillstånd förra året blev det svårt att föra upp något mål till HFD som är lämpligt för att vägleda rättstillämpningen. 

Därför var det inte oväntat att HFD inte meddelade prövningstillstånd för målen om förra årets licensjakt på varg, men man lämnade faktiskt ett kvar. Betyder det att HFD funderar på prövningstillstånd i målet? 

Svenska Rovdjursföreningen har också haft återkommande kontakt med miljökommissionären i EU med anledning av överträdelseärendet som kommissionen har mot Sverige sedan 2010 (!), som rör den svenska tillämpningen av art- och habitatdirektivet och licensjakt på varg. 

MARIE STEGARD LIND


Bevarandestatusen anses gynnsam när:

– uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö.

– artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid.

– det finns, och sannolikt kommer att fortsätta att finnas, en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer skall bibehållas på lång sikt.

(Ur artikel 1 art- och habitatdirektivet)


Art- och habitatdirektivet

EU:s naturskyddslag art- och habitatdirektivet syftar till att bevara den biologiska mångfalden och upprätthålla gynnsam bevarandestatus hos arter och deras livsmiljöer. De stora rovdjuren ska ha strikt skydd. Det är förbjudet att avsiktligt fånga, döda eller störa arter listade i bilaga 4 a, bl.a. björn, lodjur och varg. Undantag får göras under bestämda förutsättningar. Här återges aktuella texter ur direktivet. 

 Artikel 2:

1. Syftet med detta direktiv är att bidra till att kerställa den biologiska mångfalden genom bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter i medlemsstaternas europeiska territorium som omfattas av fördraget.

2. Åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall syfta till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos livsmiljöer samt arter av vilda djur och växter av gemenskapsintresse.”

 Artikel 12:

”1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för införande av ett strikt skyddssystem i det naturliga utbredningsområdet för de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4 a, med förbud mot

a) att avsiktligt fånga eller döda exemplar av dessa arter i naturen, oavsett hur detta görs,

b) att avsiktligt störa dessa arter, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder,

c) att avsiktligt förstöra eller samla in ägg i naturen,

d) att skada eller förstöra parningsplatser eller rastplatser.”

Undantag från artikel 12 får göras enligt Artikel 16.1: 

”förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde”, av följande anledningar:

”a) För att skydda vilda djur och växter och bevara livsmiljöer. 

b) För att undvika allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten och andra typer av egendom. 

c) Av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet, eller av andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmän-intresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön. 

d) För forsknings- och utbildningsändamål, för återinplantering och återinförsel av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet artificiell förökning av växter. 

e) För att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i begränsad omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga 4 i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga nationella myndigheterna.”

Mer från Tidningen Våra Rovdjur