Nu börjar besluten för årets licensjakt på björn komma. Hittills har Västerbotten beslutat om att 100 björnar för skjutas, Värmland att tre björnar får skjutas, varav max en hona. Västernorrland har drygt halverar sin kvot till 40 björnar jämfört med förra årets 85, eftersom att stammen där har minskat med cirka 40 procent. I Gävleborg är tilldelningen 70 björnar, varav maximalt 35 honor. Föreningen kommer att överklaga besluten.
Licensjakten på björn börjar den 21 augusti och pågår som längst till 15 oktober. Sannolikt kommer jakt med åtel tillåtas i samtliga län, liksom att släppa hund vid åtel. Åtel måste dock anmälas till berörd länsstyrelse. Liksom tidigare år kommer Svenska Rovdjursföreningen att överklaga licensjaktbesluten, bland annat eftersom vi anser att licensjakt på björn strider mot EUs art- och habitatdirektiv och att den omfattande jakten riskerar artens långsiktiga överlevnad.
Hittills har föreningen skickat in överklagan rörande licensjaktbeslutet i Gävleborg, här publicerar vi ett kort utdrag ur föreningens skrivelse:
Anmärkningar på licensjaktsbeslutet i Gävleborg (utdrag från överklagandet som är på totalt 11 fullmatade sidor med argument).
” En inledande synpunkt som dessvärre är genomgående vid beslut om licensjakt på rovdjur är att beslutsfattarna gärna blandar päron och äpplen. I beslutet talas å ena sidan om effekter pga förekomst av björn men å andra sida talas om skadeverkningar pga förekomst av rovdjur.
Klagande menar därför att generella påstående om effekter vid förekomst av rovdjur ska bortses från och bedömningen ska endast omfatta påståenden som gäller björn. Det torde vara allmänt veterligt att förekomst av björn, varg, lodjur och järv har olika effekt i olika situationer. Exempelvis är ett problem med björn, angrepp på biodlingar och förstörda ensilagebalar. Något som givetvis inte är ett problem när det gäller varg.
Att motivera beslut om licensjakt på björn genom generella påståenden om rovdjur i allmänhet ger enbart intryck av brister i motivering när det gäller björn. Som en allmän regel gäller också att myndighetens påståenden omfattas av bevisbördan och ska således styrkas i tillfredsställande omfattning.
Vidare ska noteras att beslut om jakt på björn, som är strikt skyddad, endast kan ske med stöd av undantagsbestämmelser såväl i art-och habitatdirektivet som i nat-ionella bestämmelser. Undantagen som kan bli aktuella framgår uttömmande av artikel 16.1. a-e i art-och habitatdirektivet. Artikel 16.1 måste införlivas i nationella bestämmelser fullständigt och formellt med obestridligt bindande verkan. För det fall detta inte genomförs korrekt gäller art-och habitatdirektivet före nationella bestämmelser.
Det är också den myndighet som beslutar om undantag som också måste styrka att samtliga villkor för undantag är uppfyllda. Av detta följer att den bevisning som redovisas måste ha sådan styrka att bevisbördan uppfylls.
Givetvis kan det inte ställas ett så rigoröst krav på bevisningens styrka som i ett brottmål men mot bakgrund av att fråga är om licensjakt på en art som har ett strikt skydd enligt art-och habitatdirektivet och således har ett starkt gemenskapsintresse torde beviskravet ställas högt. För att bevisbördan ska vara uppfylld bör länsstyrelsen i vart fall ha styrkt de omständigheter som åberopas till stöd för be-slutet.
Värt att notera är också att länsstyrelsen har bevisbördan för att beslutet är fören-ligt med såväl nationella bestämmelser som de undantag som listas i artikel 16.1 i art-och habitatdirektivet.
Länsstyrelsen hävdar vidare att jakt kan vara ett sätt att förhindra en oacceptabel påverkan på tamdjur eller i övrigt oacceptabla förhållanden i relationen mellan människa och rovdjur. För att påverkan ska vara oacceptabel är det enligt klagan-des mening nödvändigt att samtidigt klarlägga omfattningen av acceptabel påverkan.
För rennäringens del är den acceptabla nivån satt till en 10 procentig skadenivå i förhållande till samebyns totala antal renar. Någon motsvarande skadenivå har inte fastställts för annan tamdjursskötsel. Det har inte heller fastställts vilket det acceptabla förhållandet är mellan människa och rovdjur. Frågan om oacceptabla skadenivåer är således föremål för godtycke och torde inte kunna läggas till grund för beslut om licensjakt på en strikt skyddad art som björn. “
Foto: Staffan Widstrand
