Så kom vargen till Östergötland

Björn Ljunggren, tidigare ordförande i Rovdjursföreningen, minns tillbaka när vargen återkom till Sverige och särskilt när den etablerade sig i Östergötland. Han har också bra koll på hur läget ser ut i länet idag.

Något av de första åren på 1960-talet hittade jag på ett bibliotek i min hemstad Linköping boken ”Vargar” av Lois Crisler. De allra flesta skulle kanske säga att det inte är något särskilt märkvärdigt med den boken, men på mig gjorde den ett outplånligt intryck och var upphov till mitt intresse för vargar.

Sverige i princip tomt på varg på 1960-talet

Vid denna tid var lo, järv och varg nere på mycket låga nivåer i Sverige. Värst var läget för vargen. Den hade trängts undan till de nordligaste fjälltrakterna. Den, såvitt känt, sista föryngringen skedde på Ultevis, strax öster om Sarek, 1964 om jag minns rätt. När sedan även denna varg- familj utplånats var Sverige tomt på varg. År 1978 föddes en vargkull i Vittangi, öster om Kiruna. Länsstyrelsen i Norrbotten var snabbt framme och beslutade om jakt på två vargar. Även övriga vargar försvann, och så var Sverige vargtomt igen.

Första vargkullen på över 60 år

Vintern 1982/83 kunde man konstatera att en hon- och en hanvarg vandrade tillsammans i norra Värmland. Det dröjde ända till december 1983 innan man fick klart för sig att en vargkull hade fötts våren 1983. Den första i södra Sverige sedan 1918. Vargparet fick valpar åren 1983, 1984 och 1985.

Den 29 juli 1985 sköts honan och alla vi som hade börjat få ett hopp om vild varg i Sverige började deppa. Men valparna (åtminstone de flesta) överlevde, trots att de bara var cirka tre månader gamla när honan sköts. Hanen tog bra hand om dem. Året därpå (1986) föddes ingen valpkull, men däremot 1987. Den gamla hanen hade parat sig med en av sina egna döttrar.

Vargföreningar bildades och spårningarna började

Vargförekomsten i Värmland ledde till att två förening- gar bildades vintern 1985: Föreningen Våra Rovdjur och Föreningen Varggruppen, där jag blev ordförande. Dessa föreningar gick sedan samman till Svenska Rovdjursföreningen 1997.

Vintern 1988 var vi en grupp ur Varggruppen som begav oss till norra Värmland, för att under ledning av den värm-
ländske vargspåraren Jan Wirtberg bege oss ut för att hitta spår av vargfamiljen, vilket vi naturligtvis gjorde. Mina första vargspår! Även nästa år åkte jag till Värmland. Då var snötillgången sämre, men Jan Wirtberg kunde visa oss lyan där den första vargkullen hade fötts.

År 1991 kom det en invandrande varg, som i Jämtland träffade en tik från Värmland. Tycke uppstod och en valpkull föddes. Även värmlandsvargarna fick en kull detta år. För första gången hade vi två vargkullar samma år i Sverige. I Jämtland föddes kullar även 1992 och 1993, vilket lockade många av oss vargentusiaster att ge oss ut och leta spår.

Inte lätt se skillnad på varg- och hundspår

Jag drar mig särskilt till minnes en händelse i Jämtland. Vi hade varit ute större delen av en dag utan att hitta spår. På återvägen, i våra egna skidspår, såg vi hur en grupp vargar hade korsat våra skidspår. När vi kom fram till bilarna hittade vi ännu fler spår och dessutom spillning! Vi var nästan exalterade, men efter en kort stund kommer en liten man gående i skogen. I sällskap har han en jättelik spansk mastiff. Den var nästan större än han själv. Det var denna hund som hade avsatt spåren vid bilarna och naturligtvis även spillningen. Vi hade inte lagt märke till att spillningen bestod av hundfoder! Så kan det gå när man är oerfaren.

Rekordstor vargfamilj

Under följande år ökade antalet vargrevir. Ett av de första efter Jämtland var Hagforsreviret som vi vargintresserade förstås var intresserade av att spåra. Döm om vår förvåning när det visade sig vara nio medlemmar i familjen! Svenskt rekord! Jag har senare räknat en familjegrupp på elva vargar. Tror det var Furudalsflocken i Dalarna, men den gången visste jag på förhand att de skulle vara elva. En vargfamij i Sverige är oftast runt 6–8 individer.

Fantiserade om varg i Östergötland

Vid det här laget, runt millenieskiftet, hade vi förhållandevis gott om vargrevir i Mellansverige, sex stycken, samt tre som delades med Norge, och Svenska Rovdjursföreningen hade bildats 1997. Varje år var flera medlemmar ute och spårade och vi var ett litet gäng från Östergötland som ofta var ute och spårade tillsammans, minst en gång om året och ibland fler. På vägen upp till vargmarkerna i Värmland/Dalarna fantiserade vi ofta om när vi skulle få varg i Östergötland. I början/mitten på 2010-talet kom det relativt ofta rapporter om varg i nordvästra Östergötland. Nyåret 2017/18 blev det riktigt hett. Ett vargpar i sällskap hade rapporterats! Jag begriper inte varför, men jag hade inte bildat mig en klar uppfattning om var vargarna hade siktats och om det var synobs eller spårobs. Men utan att tänka på vargarna bestämde jag och min fru samt en son med flickvän att den 4 januari 2018 vandra Rådslaleden norr om sjön Roxen. Det var ett tunt lager av nysnö. När leden korsade en föga trafikerad skogsväg la jag märke till två färska spår av hunddjur som följde vägen. Vi följde inte spåren någon längre sträcka utan fortsatte på leden Jag kunde alltså inte svära på att det var vargarna. Men två spår av vargstorlek utan några spår av människa i närheten tydde dock på varg.

Första reviret – Långbogen

Nu blev det fart på östgötarna! Under de följande åren var aktiviteten hög. På vintrarna var vi ofta ute och spårade till fots på grund av ofta bristande snötillgång, och på sommarhalv- året blev det till fots eller på cykel. Vi hittade tassavtryck, spårlöpor, spillningar, urinmarkeringar, löpblod och rester av bytesdjur. Detta kom att kallas Långbogenreviret. Hanen hade kommit från Rombohöjdenreviret i Örebro län och tiken från Julussareviret i Norge. De fick valpar 2019 och 2020. Tiken sköts i skyddsjakt (som senare underkändes av Kammarrätten) sommaren 2020. År 2021 föddes inga valpar. Men 2022 blev det återigen en kull. Den gamla hanen hade parat sig med en av sina egna döttrar. Nya kullar föddes 2023 och 2024, men i januari 2025 sköts återigen den revirhävdande tiken.

Intensifierat arbete i region Östergötland

Även när det gäller aktiviteter riktade mot den breda allmänheten intensifierades verksamheten med till exempel vandringar i reviret, stängsling, föredrag och närvaro på marknader. Till en början bestod ledningsgruppen i region Östergötland bara av ett fåtal personer. Nu är vi åtta, men tillökning är på gång, vilket behövs eftersom föreningen centralt har ”lagt beslag på” två viktiga personer (Christer Davidsson och Kjell Bäcklund). Kontakterna med länsstyrelsen är frekventa och goda. Min bedömning är att samtalsklimatet i Östergötland är mycket gott. Det är mycket sällan man stöter på någon riktigt hätsk person.

Flera revir i länet

Vintern 2023 upptäcktes ett revirmarkerande vargpar väster om vägen Borensberg och norrut. De visade sig båda komma från Sjundareviret på gränsen mellan Sörmlands och Stockolms län och var helsyskon. Paret fick inga valpar, varken 2023 eller 2024. Under 2025 verkar tiken ha försvunnit. I stället har hanen fått sällskap med en ny tik, född i Ulvarevirereviret i Sörmland. Hannen är blind på ena ögat. Reviret har fått namnet Fågelmossenreviret.

Någon gång under tidig vinter 2025 träffades två vargar i trakten av Mariedamm i Närke. Hannen var från Brängenreviret på gränsen mellan Jönköpings och Västra Götalands län och tiken från Sjundareviret. Våren 2025 föddes en kull. Familjen verkar huvudsakligen röra sig på Örebrosidan av länsgränsen men visar sig även på östgötasidan. Hanen i denna familj är särskilt intressant. Han är avkomma till två vargar, som båda är avkommor till en invandrad varg, den så kallade Tivedentiken. Hanen i Mariedamm är därför av stor betydelse för genetiken i den skandinaviska vargstammen.

Under 2025 kom flera rapporter om varg i ett område som begränsas av Europaväg 22, Slätbaken (en havsvik från Östersjön) och Sankta Annas skärgård. Vid flera tillfällen handlade det om två vargar i sällskap. I januari 2026 kunde det konstateras att det rörde sig om en hane och en tik, båda födda i Söderåsenreviret i Skåne och reviret döptes till Strolången. De har samma mor, en tik från Långbogen, men olika fäder. Tikens far kommer från Settenreviret i Norge där hanvargen är en rysk/finsk invandrare. I området finns ett stort antal fårbesättningar, så det är med viss oro vi ser på framtiden.

Sammanfattning av vargläget i Östergötland:

Långbogenreviret: I början av året verkade det som om den gamla hanen (troligen född 2016/17) gick tillsammans med en tikvalp, troligen född 2024. På senare tid finns få rapporter och ingen är kvalitetssäkrad av länsstyrelsen.
Fågelmossenreviret: Det finns ännu inget som visar att valpar fötts. Den 2 juni fotograferades två vargar i sällskap. Det vuxna paret är min gissning.
Mariedammreviret: Jag har inga säkra rapporter härifrån om valpar, men det skulle förvåna om de inte har fått valpar även detta år.
Strolångenreviret: Här finns bland annat två filmer. Den ena visar fem valpar och den andra sex.

Läget är alltså inte riktigt så positivt som vi trodde i våras, då vi hoppades på fyra valpkullar i länet.

Text Björn Ljunggren Foto Tommy Jansson och Björn Ljunggren (svartvit bild)

Artikeln tidigare publicerad i Våra Rovdjur 3/2026