Naturfotografen Mårten Lundgren medverkar ibland i Våra Rovdjur, främst med artiklar som handlar om rovfåglar och ugglor. Från och med nu kommer vi även att kunna njuta av hans fina bilder och kåserande upplevelser i naturen en gång i månaden här på sajten. Första inlägget blir berättelsen om ett mycket annorlunda rävmöte.
Rävmötet
Det finns tillfällen i naturen som blir speciella minnen. Tillfällen då naturen kanske inte riktigt reagerar eller uppför sig som du förväntat dig. Sådana här situationer har hänt mig vid ett flertal gånger genom alla åren som jag varit ute i naturen regelbundet. De händer inte ofta, men de händer då och då. Ibland har jag också funderat över om dessa speciella händelser, eller ska vi kalla dem sällsamma tillfällen faktiskt är just det som gör naturen så spännande att vistas i. För du kan aldrig vara helt säker på att det blir precis så som du tänkt dig, vilket ger en viss spänning. Jag tänker nu berätta om precis ett sådant här tillfälle, då en räv inte riktigt reagerade och uppförde sig som jag hade förväntat mig eller ens kunde drömma om.
Den här historian utspelade sig en fredagskväll i juni för flera år sedan. Jag och min fru hade bestämt oss för att vi skulle ta en ”kvällsrunda” med bilen för att se om vi såg några djur. Vi är båda intresserade av att vara ute i naturen och tycker båda också om att se och uppleva de vilda djuren som finns där ute. Med vår bil kom vi åkandes på en liten smal och enslig skogsväg. Plötsligt såg jag något som rörde sig i diket och stannade hastigt till med bilen. Försiktigt greppade jag min kamera, vevade ned fönstret i dörren på bilen och riktade kameran mot diket där det rörde sig.
Ut ur det höga gräset kom en räv försiktigt smygandes. I vanliga fall brukar rävar i det här läget ta till flykten och försvinna iväg in igen i det höga gräset, för att sedan vara helt borta. Men den här räven ställde sig en bit framför bilen och stod där och bara tittade på bilen och oss där vi satt. Eftersom att denna väg i princip aldrig trafikerades stängde jag av bilen och öppnade dörren sakta och försiktigt. Därefter kröp jag mycket långsamt ut ur bilen och ned på marken. Jag ställde mig på alla fyra och började gny, sådär som rävar ibland kan göra till varandra. I det här läget var jag såklart mycket tacksam för att vi var ute i skogen och ingen såg mig. Frågan är vad en förbipasserande hade tyckt hade varit mest spektakulärt, räven eller mig ståendes på alla fyra gnyendes!?
En nära vän hade precis lärt mig att om man gjorde på det här sättet så kunde man locka rävar till sig. Jag hade tidigare provat detta vid några tillfällen, utan något vidare resultat. Men den här räven blev till skillnad från rävar vid tidigare försök istället mycket nyfiken. Den lilla räven la huvudet på sned och tittade på mig med mycket stor förundran. Jag fortsatte med mitt gnyende och efter en liten stund kom räven försiktigt, försiktigt närmare mig.
Efter en liten stund satt räven precis intill mig i diket bredvid den lilla skogsvägen. Nu hade jag världens chans att göra närbilder på räv, som jag bara kunnat drömma om tidigare. Bilder som jag om någon frågat mig dessutom nästan sett som helt omöjliga att göra. Min kamera smattrade ohämmat, men den lilla räven tycktes inte alls bry sig utan fortsatte vara nyfiken. Det här kunde jag bara inte förstå, men för en naturfotograf som ständigt är på jakt efter bra bilder var det såklart bara att spela med och fortsätta att utnyttja detta sällsamma tillfälle. Jag provade med att sträcka fram handen och till min stora förvåning sträckte sig den lilla räven mot min hand och luktade försiktigt på mina fingertoppar. Där satt vi nu, jag på huk i ena hjulspåret på skogsvägen och den lilla räven en armlängds avstånd från mig i diket och tittade på varandra. När jag återigen lyfte kameran för att göra några porträttbilder på den lilla räven gäspade han mitt framför mig, för att sedan lägga sig ned, vika svansen runt sig och blunda.
En tanke jag först hade vid detta möte var att räven kanske var angripen av skabb eller på annat sätt sjuk eftersom den inte visade någon som helst rädsla för människor. Men svansen var mycket stor och fin, så någon skabb var det inte alls frågan om på den här räven. Inte heller var det en orädd rävunge, utan en fullvuxen och frisk räv såvitt jag kunde se.
Givetvis kunde jag inte sluta att fotografera den lilla räven där han låg så fint framför mig och sov. Men plötsligt såg jag att ena örat riktade sig bort mot vägen framför bilen. Den lilla räven ryckte till, reste sig och trippade sedan försiktigt bort på vägen. Plötsligt stannade han till, vände sig och gav mig en leende blick innan han helt försvann bort på vägen och in i gräset på andra sidan.
Jag reste mig och gick bort till min fru som stod vid bilen med sin mobilkamera riktad mot mig. Vare sig jag eller min fru kan än idag, nästan tio år senare förstå vad som hände denna kväll och hur det kom sig att denna räv var så orädd för oss.
Som jag skrev inledningsvis har jag under åren upplevt mycket fina, men även märkliga saker ute i skogen. Men jag tror att detta är en av de allra märkligaste och kanske till och med finaste upplevelser jag haft med ett vilt djur. Jag önskar verkligen att fler skulle få uppleva detta och komma naturen så nära som jag och min fru gjorde denna kväll. En sådan här upplevelse vidgar verkligen perspektivet människa och natur på ett mycket positivt sätt…
Text och foto Mårten Lundgren
Om Mårten Lundgren:
”Ända sedan jag var en liten pojke har jag fascinerats av fotografis krafter, samtidigt som jag beundrat de människor som kunnat skapa sina egna bilder. Kanske är det därför inte så konstigt att jag under alla år studerat många bilder i alla dess former. Vissa har talat till mig lite extra och sitter därmed kvar på näthinnan, även känslan jag fick då jag första gången betraktade bilden finns kvar. Det här är starka bilder som med all sannolikhet alltid kommer att finnas med mig på ett eller annat sätt. Ett sådant exempel är John Bauers illustrationer från sagoberättelserna om och troll och väsen i skogen.
Mitt intresse för naturen har också alltid varit starkt och någonting självklart för mig. Skogen – en plats som på många sätt alltid känts som ett andra hem. Kanske beror detta på att min släkt har sina rötter här i de dunkla Kolmårdsskogarna, norr om Norrköping.
Jag finner det både roligt och givande av att vara ute i skog och mark med min kamera för att hitta ”bilder” att göra. Ibland blir det landskap, andra gånger blommor, men det jag kanske brinner allra mest för är djurmöten. Det är något speciellt att stå öga mot öga med ett vilt djur.
Vill ni titta mer på mina bilder så finner ni ett urval här på min Instagram (https://www.instagram.com/maarten_lundgren/) eller min blogg (https://ml-naturephotography.blogspot.com/).”
