Naturfotografen Mårten Lundgren medverkar ibland i Våra Rovdjur, främst med artiklar som handlar om rovfåglar och ugglor. Från och med nu kommer vi även att kunna njuta av hans fina bilder och kåserande upplevelser i naturen en gång i månaden här på sajten. I detta kåseri berättar han om ett möte med en mård.
Den nyfikna mården
En helt vanlig, men tidig sommarmorgon i mitten av juli, hade jag bestämt mig för att ge mig ut i skogen med kameran, för att se vad för djur jag kunde möta och fotografera. Jag begav mig mot en plats där jag tidigare fotat en mängd olika djur, så som bäver, älg, rådjur, sparvuggla med flera. Det är en plats som enligt mitt tycke helt klart är en ”hot spot” för att få möta djur eller se spår efter dem.
Väl framme parkerade jag min bil och började vandra åt en för mig helt ny och oupptäckt del av skogen. Tidigare har jag sett denna del som krånglig att besöka, eftersom att träden här ligger huller om buller efter en storm som drog fram för några år sedan. Jag hann nog bara några få meter från bilen innan jag hörde hur en spillkråka ropade över ett kalhygge med en ensam stor asp mitt ute på hygget. Där i toppen såg jag den stora svarta hackspetten i det blåaktiga morgonljuset. Spillkråkans läte är verkligen mäktigt och fint att få höra såhär ute i skogen. Även om storlommens rop kanske upplevs som mer sällsamt tycker jag att spillkråkans rop ger en större känsla av vildmark.
Sakta men bestämt vandrade jag upp för en kulle där jag blev stående för att kika på utsikten i olika riktningar. Jag gick försiktigt framåt då alla fallna träd gjorde det väldigt knepigt att ta sig framåt i den riktning jag ville. Plötsligt stannade jag till och kände; Nämen, nu är jag ändå iakttagen av någon! Försiktigt såg jag mig omkring. En bit bort på ett av de välta träden såg jag en tydlig, liten silhuett sitta och spana åt mitt håll. Är det inte en mård som sitter där borta? Mycket riktigt, där satt den precis blick stilla och iakttog mig noga från sin plats.
Försiktigt lyfte jag min kamera, riktade den långsamt mot mården, fokuserade och gjorde några bilder. Till min stora förvåning satt den kvar på samma plats, helt stilla. Men när jag precis var på väg och skulle ta ytterligare några bilder sprang den iväg in bland trädgrenarna. Men lika snabbt som hon försvann in bland grenarna, kom hon tillbaka igen. Den här gången kanske till och med i ännu högre fart, hon nästan flög fram.
Med stor nyfikenhet ställde hon sig och tittade på mig med sina kolsvarta små ögon, den här gången betydligt närmare än tidigare. Även denna gång lyfte jag kameran, försiktigt, försiktigt för att inte skrämma henne. När jag tryckt av några bilder reste hon sig upp och lade ena tassen på en gren och tittade på mig om möjligt med ännu större nyfiket än tidigare. Uttrycket var så tydligt att jag nästan kunde höra henne säga det – Vem är du och vad gör du här? Hon var en så otroligt söt liten varelse att få möta såhär på morgonkvisten ute i skogen.
Lika fort som hon kom andra gången försvann hon sen igen. Jag blev kvar en stund för att försäkra mig om att hon inte skulle komma tillbaka ännu en gång, vilket hon tyvärr inte gjorde. Men det är så tydligt, i skogen händer det alltid något, bara man ger sig till tåls och väntar. Naturen går ju inte att regissera. På den här platsen har det nu visat sig så många olika djur att det helt klart är värt att återvända hit allt oftare. Det här mötet hade jag inte ens kunnat drömma om då jag klev upp ur sängen i morse och åkte iväg till skogen.
Text och foto Mårten Lundgren
”Ända sedan jag var en liten pojke har jag fascinerats av fotografis krafter, samtidigt som jag beundrat de människor som kunnat skapa sina egna bilder. Kanske är det därför inte så konstigt att jag under alla år studerat många bilder i alla dess former. Vissa har talat till mig lite extra och sitter därmed kvar på näthinnan, även känslan jag fick då jag första gången betraktade bilden finns kvar. Det här är starka bilder som med all sannolikhet alltid kommer att finnas med mig på ett eller annat sätt. Ett sådant exempel är John Bauers illustrationer från sagoberättelserna om och troll och väsen i skogen.
Mitt intresse för naturen har också alltid varit starkt och någonting självklart för mig. Skogen – en plats som på många sätt alltid känts som ett andra hem. Kanske beror detta på att min släkt har sina rötter här i de dunkla Kolmårdsskogarna, norr om Norrköping.
Jag finner det både roligt och givande av att vara ute i skog och mark med min kamera för att hitta ”bilder” att göra. Ibland blir det landskap, andra gånger blommor, men det jag kanske brinner allra mest för är djurmöten. Det är något speciellt att stå öga mot öga med ett vilt djur.
Vill ni titta mer på mina bilder så finner ni ett urval här på min Instagram (https://www.instagram.com/maarten_lundgren/) eller min blogg (https://ml-naturephotography.blogspot.com/).”
