Det finns inga hållbara skäl för någon populationsbegränsande jakt på lodjuren i Sverige, menar Svenska Rovdjursföreningen som överklagat licensjakten. Föreningen uttrycker också kritik mot de oetiska inslag som myndigheterna tillåter i denna jakt, en jakt som därtill lätt uppfattas som troféjakt.
Den 1 mars började licensjakten på lodjur i Sverige och den får pågå till den 31 mars eller tills alla tilldelade lodjur är dödade, förutom i Jämtland och Västerbotten som har 15 april som slutdatum. I år får 83 lodjur skjutas i Sverige varav 30 i Norra rovdjursförvaltningsområdet, 28 i Mellersta- och 25 i Södra rovdjursförvaltningsområdet. (Förra året tilldelades totalt 108 lodjur i licensjakt.) Under hela 2020 och fram till och med februari 2021 har därutöver 36 lodjur dödats genom skyddsjakt, främst i Norrlandslänen, där Jämtland och Norrbotten sticker ut med 17 respektive 14 lodjur skjutna.
Om licensjakten på lodjur genomförs fullt ut enligt tilldelningen i år, kommer alltså minst 227 lodjur att ha dödats inom loppet av 15 månader, ett omfattande ingrepp på den svenska populationen som i dag beräknas uppgå till 1100 individer. Lodjuret är klassat som Sårbar i den svenska rödlistan för hotade arter, med anledning av att lopopulationen minskar. Lodjuret är en strikt skyddad art och får inte dödas avsiktligt enligt EU:s naturskyddslagstiftning art- och habitatdirektivet. Därför har Svenska Rovdjursföreningen till förvaltningsrätten överklagat licensjaktbesluten i Östergötlands, Gävleborgs, Västmanlands, Örebro, Dalarnas, Kronobergs, Jönköpings, Kalmar och Jämtlands län. Vi har fått avslag i första instans men överklagat till högre instans.
Hundar, motorfordon och fällor används
Samtliga länsstyrelser tillåter att två hundar får förfölja ett lodjur. Rovdjursföreningen anser att detta innebär hets och ”onödigt lidande” för lodjuret, vilket står i strid mot jaktlagen som säger att djuret inte får utsättas för ”onödigt lidande”.
Länsstyrelserna, utom i Västerbotten, tillåter motorfordon vid spårning av lodjuren. De gör därmed undantag från regeln att jakt och spårning av jaktbart vilt normalt inte får ske med motordrivna fordon.
Jägarna får behålla skinnet – trofén, i myndigheternas beviljade jaktutövande på det fridlysta och rödlistade lodjuret.
I två län, Jämtlands respektive Västerbottens, tillåts användning av fällor under jakten på lodjur. Rovdjursföreningen har vid flera tillfällen påtalat att lodjur stressas svårt i fällor och undersökningar har påvisat skadade klor och tänder och träflisor i magen hos fällfångade lodjur, efter att de försökt klösa och bita sig ut.
Motiv: populationsreglering och förbättrad samexistens
Länsstyrelserna motiverar sina jaktbeslut med att man vill begränsa antalet lodjur ner till länens respektive förvaltningsmål, vilka de anser uppfyller kraven på gynnsam bevarandestatus. Rovdjursföreningen menar att dessa lokala förvaltningsmål inte har någon grund i ekologisk vetenskap. De är slutligt bestämda efter omröstningar i viltförvaltningsdelegationerna där jaktintresset ständigt är kraftigt överrepresenterat och naturskyddsintresset utgör en mycket liten minoritet. Enligt art- och habitatdirektivet är inte beståndsreglerande jakt tillåten på de fredade arterna.
Länsstyrelserna uppger också genomgående som syfte med licensjakten att den ska förbättra samexistensen mellan människa och lodjur och skapa förtroende för rovdjursförvaltningen. Inget av dessa är heller giltiga skäl för att göra undantag från fredningen av lodjur enligt art- och habitatdirektivet. Gävleborgs länsstyrelse uttrycker negativa socioekonomiska konsekvenser som skäl.
Några län anger dessutom som motiv att minska risken för skador på tamdjur, samtidigt som lodjursskador på får i länen i fråga rör sig om runt ett tiotal på ett år. I den nationella bilden kan andelen får som angrips av lodjur räknas i promille.
Länsstyrelserna hänvisar syftet med licensjakt till riksdagsbeslutet ”En hållbar rovdjurspolitik” där jakt uppges vara viktig för att minska konflikterna mellan människa och lodjur och därmed ge ökad acceptans.
Motiven för licensjakt håller inte
Rovdjursföreningen hävdar att det inte finns någon anledning att jaga lodjur. Lodjuren orsakar inga stora skador på tamdjur och acceptansen för arten är redan väldigt hög, lodjuret är mycket populärt hos svenska folket.
Svenska Rovdjursföreningens ståndpunkt är glasklar: Det finns inte lagligt utrymme för licensjakt på vare sig lodjur eller de andra stora rovdjuren i Sverige, enligt art- och habitatdirektivet. Den enda jakt som vi menar kan vara nödvändig är skyddsjakt på enskilda problemindivider där ingen annan åtgärd har hjälpt. Detta är också helt i linje med EU:s art- och habitatdirektiv – ett direktiv som ska gälla i svensk lagstiftning och tillämpning och som vi kritiserar svenska staten, dess Naturvårdsverk och länsstyrelser för att inte efterfölja.
Rovdjursföreningen begärde i sina överklaganden att förvaltningsrätten skulle upphäva licensjaktbesluten. Om ändå jakt tillåts yrkade vi att färre individer får jagas, att inga motorfordon får användas och att lodjuren jagas inom mindre områden. Föreningen anser att jakt inte behövs för acceptansen för lodjur, att inga negativa socioekonomiska konsekvenser är vetenskapligt belagda avseende lodjur – det finns för övrigt ingen forskning om detta.
Föreningen har också hänvisat till det finska s.k. Tapiola-målet där EU-domstolen säger att nationella myndigheter ska ”grunda sina beslut på rigorösa vetenskapliga uppgifter” i frågan om varför en jakt på stora rovdjur genomförs. Rovdjursföreningen påpekar vidare att jakt på en sårbar djurart som är i minskande, inte upprätthåller gynnsam bevarandestatus.
Vi uppmärksammar även i debatten att lodjur tillåts skjutas med hagel, vilket ökar risken för skadskjutningar.
I art- och habitatdirektivets artikel 12, punkt 1 b anges förbud mot ”att avsiktligt störa dessa arter, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder”. Nu jagas lodjuren under parningsperioden – alltså även det i strid med gällande lag.
Kommentar:
Lodjurens skinn anses som vackrast och bäst vid den tiden på året då licensjakten tillåts bedrivas. Om licensjakt på lämpligast sätt skulle uppfylla sitt, enligt länsstyrelserna, populationsreglerande syfte, borde den förläggas till hösten och bara gälla årsungar. Vid den tiden är ungarna också lätta att skilja från fullvuxna djur. Men skinnet anses på hösten inte lika fint som på senvintern/ förvåren. Varför Naturvårdsverket förlägger lodjursjakten till lodjurens parningstid – en tid då de inte ska få störas men då skinnet är som finast, kan lätt tolkas som att Naturvårdsverket främjar troféjakt på lodjur för att tillmötesgå jaktintresset. Att jaga lodjur mitt under deras parningstid, till skillnad från vad som tillämpas för många andra arter, har ingen som helst förankring i biologiskt och ekologiskt tänkande utan måste ses som en kvarleva från 1800-talets pälsjakt.
Nyare forskning runtom i världen visar hur stor betydelse topprovdjuren har för ekosystemen och att topprovdjuren också begränsar sin egen population. Stora rovdjur måste tillerkännas den roll de spelat i miljontals år i evolutionen och ekosystemen. Kommande faunavård borde ge stora rovdjur bättre utrymme att tillväxa i antal för att i större utsträckning än idag kunna spela sin ekologiska roll och balansera bytesdjuren och ekosystemen.
TEXT OCH FOTO: HANS RING