Vargreviret Brängen, mellan Mullsjö och Ulricehamn är ett relativt nyetablerat revir i södra Sverige. Men vargarna är inte lätta att spåra…
Den 27 januari 2021 ligger det ett lätt dis över de småländska skogarna och termometern står på minus tre grader. Det är dags för lokala nyheter på Sveriges Radio Jönköping och dagens huvudnyhet får både en och annan lyssnare att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Länsstyrelsen kan nu officiellt och offentligt meddela att ett vargrevir har etablerats i vid sjön Brängen och skogarna mellan Mullsjö och Ulricehamn. Det är ett vargpar som vandrat ner från Tiveden och nu revirmarkerar i skogarna mellan Västergötland och Småland. Vargparet är syskon, men också avkommor med finsk-ryskt blod i sitt DNA. De är genetisk viktiga och måste därför få stanna och lämnas ifred. Det första vargreviret i Småland under modern tid är alltså ett faktum.
Att starka reaktioner kommer till följd av vargnyheten kanske inte var oväntat. Men att vägspärrar skulle upprättas i reviret av olika grupperingar kanske kom lite som en överraskning. Att lastmaskiner och traktorer skulle blockera de små skogsvägarna och passerande fordon kontrolleras, hade sin förklaring: Vissa individer med konspirationsteorier trodde att Länsstyrelsen i samarbete med djurparkerna nattetid körde ut med hemliga transporter för att plantera ut nedsövda vargar i skogarna.
Är vargfamiljen borta?
Det är nu januari 2022, disigt och termometern står på åtta plusgrader. Det har gått ett år sedan nyheten om vargarna sändes ut på lokala nyheterna. Jag och Mikael pustar ut vid skogskanten efter att med mycket möda lyckats ta oss över den sanka mossen. Spåren vi följer leder vidare upp i skogen och efter några välbehövliga klunkar vatten följer vi efter in bland gran och tall.
Sedan nyheten om vargreviret gick ut i etern har jag och Mikael följt vargarna. Det har varit en utmaning. Vargarna har levt ett mycket försiktigt liv, inte exponerat sig i onödan. De har varit så försiktiga att vi ibland funderat över om delar av vargfamiljen är borta!
I juli 2021 bekräftade Länsstyrelsen att det rör sig om en familj. Vargparet har blivit föräldrar till sju valpar. En av myndighetens kameror har fångat familjen på foto i reviret och därmed blev nyheten om reviret offentlig och bekräftad.
Men det är det enda fotot som tagits på hela familjen tillsammans. Under hela sommaren och hösten letar länsstyrelsens spårare förbryllat i reviret efter spår och DNA från valparna. Men bara en och samma valp dyker hela tiden upp. De hittar varken spår, spillning eller avtryck från de andra sex valparna. Det är hela tiden samma tikvalp med id-nummer UI416670 G138-21 och föräldraparet som lämnar spår efter sig. Ovissheten är stor om vad som hänt med resten av valparna.
Men i oktober kontaktades länsstyrelsen av en jaktledare som har hittat flertalet spillningar på en av sina såtar. Analyser av dessa spillningar gav träff på två nya individer och hanvalparna ”UI417090 G166-21” och UI417091 G167-21 fick nu ett id. Men efter den träffen blev det åter tyst i reviret. Det är fortsatt bara valptiken och föräldrarna som lämnar spår.
Vi delar upp skogen i sökrutor
Jag och Mikael har våra teorier. Vi är därför fast beslutna att ta reda på mer om vargfamiljen. Men nu har vi tappat spåret. Det milda vädret och regn har töat bort all spårsnö i skogen. Vi tittar på kartan och bestämmer oss för att dela upp skogen i sökrutor. På så sätt bör vi inte missa något. Vi vet att denna plats är intressant och redan när vi på morgonen började bakspåra den individ som tagit oss hit, visste vi att det var här vi skulle hamna till slut. Våra analyser av vargarnas rörelsemönster, både i fält och via databaser, gör att det är mycket troligt att det är här vi kommer hitta svaret.
När nyheten om föryngringen i juli 2021 blev ett faktum blossade kritiken och hysterin upp igen. Nu varnar man via sociala medier och uppmanar människor att hålla sig inomhus. Inga barn kan leka ute längre, hundägare får rasta sina hundar i något annat län. Representanter från jaktorganisationer skapar protestlistor och går ut på gatorna och demonstrerar. Tamboskapsägare hotar med bojkott och fastighetsägare varnar för att hus på landsbygden kommer stå öde inom några månader.
Plötsligt visslar Mikael till. Han står 50 meter bort och pekar ner på marken. Där, i en liten kvarbliven snöfläck syns ett ensamt men tydligt tassavtryck. Avtrycket är relativt nytt och mäter 11 cm. Det talar för att det kan vara varg. Vi tittar upp mot berget. Om jag hade varit en varg skulle den toppen, med full utsikt över skogen och mossen, men i skydd av vegetation, vara mitt val av familjens viloplats för dagen. Mikael nickar instämmande och så börjar vi sakta med trötta ben gå uppför branten mot bergets kam.
Inga angrepp på boskap – men oro finns
Nu, när ett år har passerat sedan vargarnas ankomst till Smålands skogar, har inga rapporter om attacker på tamboskap inkommit. Inte heller har några nyfikna vargar varit nära hästhagar eller skrämt kor. Skvaller om närkontakter mellan människa och varg är obefintligt och man har under vintern jagat älg utan bekymmer. Under sommaren kunde vandrare och friluftsfolk glatt vandra på våra leder runt om i reviret utan bekymmer. Livet på landsbygden har fortgått precis som det var innan. Det är bara några människors känslor och åsikter som är ett hinder för dem själva.
Vargarna, som numera går under benämningen ”Brängenreviret” efter den sjö som ligger mitt i reviret, lever helt enkelt ett mycket försiktigt liv. De förstår att det är klokast att hålla avstånd till oss tvåbenta. Att gå nära tamboskap där våra lukter finns är en onödig risk när det finns så mycket vilt i skogarna att jaga av. Att gå runt en gård i stället för igenom den, minskar risken för problem som varg.
Men varför tikvalpen exponerar sig på ett helt annat vis än sina syskon finns inget svar på. Kanske ingår hon i föräldrarnas jaktlag när ett nytt byte ska spåras och fällas. Eller har hon kanske uppgiften att hålla revirets gränser och patrullerar med föräldrarna? Är hon satt för att hjälpa till att skydda syskonen, om fara skulle uppstå? Eller är hon bara en jobbig tonårsdotter? Vi har inga bra svar, bara teorier.
På berget fanns svaret
Doften som når våra näsborrar är en blandning av vargspillning och blöt hund. Nu vet vi att vi är nära. Inte nära vargarna fysiskt utan vid en plats de nyligen besökt. Och mycket riktigt, intill en ensam gran hittar vi ganska snart tre relativt färska spillningshögar från varg. Att de ätit älg ser vi tydligt på spillningens innehåll och konsistens. Vi lägger lite av spillningarna i provrör som ska skickas in till länsstyrelsen för bedömning om den ska analyseras eller inte.
På toppen av berget kan vi konstatera att flera individer har legat och knaprat på benbitar och bara njutit av ett härligt klassiskt fredagsmys med familjen. Här träffas de troligen kontinuerligt och umgås som familj för en stund innan plikterna åter kallar. Att flera valpar, som nu klassas som tonåringar, lever och frodas råder det ingen tvekan om. Om alla individer är i livet går inte att bedöma, men att familjen fortfarande är stor kan vi konstatera.
Efter att vi tagit de spillningsprover vi kom för är det dags att vi avlägsnar oss. Vår doft kommer sitta kvar ett bra tag och hålla vargarna borta. Vi tar oss till andra sidan skogen igen, men innan vi påbörjar den mödosamma vandringen tillbaks sätter vi oss på en bergsknalle. Här, med utsikt över gölen på mossen kan vi ta en kopp eftermiddagskaffe i våra träkåsor och fundera över framtiden. Vilka vargar kommer att lämna Brängenreviret för att hitta en egen partner att bilda familj med? Vilka kommer att stanna kvar och vara lojala mot familjen, hjälpa till att uppfostra yngre syskon detta året? Kommer de fortsätta leva i det dolda? Kommer vi människor börja acceptera deras närvaro med tiden?
Frågorna är många, men när ytterligare ett år passerat kanske vi har fler svar. För en sak är säker, jag och Mikael kommer fortsätta följa vargarnas liv här i de småländska skogarna. Vi kommer under sommaren ligga i våra sovsäckar och lyssna på vargarnas yl om nätterna, stoppa näsan i illaluktande vargskit och trampa fast i mossen när inventeringsperioden startar.
Fotnot: I skrivande stund har inga analyser gjorts på spillningsproverna och om detta hinner göras innan vargarna börjar lämna reviret är oklart.
Text och foto Thomas Ivung, från Våra Rovdjur 1/2022
Fler artiklar från Våra Rovdjur hittar du här:https://rovdjur.se/tidningen-vara-rovdjur/
